Livrädd för att bli arbetslös

Jag är trygghetsnarkoman. Det går säkert att göra sig lustig över, men så är det. Jag har under många år byggt upp ett liv som är ungefär som jag vill ha det och vill absolut inte råka ut för några stora förändringar. Min största rädsla är att förlora jobbet, att plötsligt stå utan försörjning. Så såg jag en insändare i Aftonbladet [via Annica Tiger] och jag förstår varför jag är så rädd.

Det är fruktansvärt att vara arbetslös i Sverige idag. Förutom att man faktiskt ska klara av sin försörjning så ska man klara av pressen från Arbetsförmedlingen att söka jobb man vet att man inte är lämpad för. Därutöver en allt mer amerikaniserad attityd i samhället i stort, "Det går bara man försöker". Fy för den lede.

Flera år av "jobless growth" har gjort att allt fler människor slagits ut från arbetsmarknaden. Det är ju lite av ett huvudtema i den politiska debatten. Jag är glad över att arbetslösheten nu äntligen blir synlig igen och jag är övertygad om att det faktiskt går att hitta vettig sysselsättning till fler.

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen:

• FOLKETS VILJA TILL ARBETE ÄR NATIONENS VIKTIGASTE TILLGÅNG

Min fru är död, vad blir det till middag?

Jag har tillbringat dagen ute på Munsö, en stor ö i Mälaren, tillsammans med min dykkurs. I eftermiddags dog min fru. Stina kom upp ur vattnet med blodskum i munnen och klara problem att andas. Det var ett tydligt tecken på lungbristning. Vi hade syrgasterapiutrustning tillgänglig, men dykledarna valde att ge syrgasen till hennes parkamrat som kom upp med näsblod. Stina dog.

Så obehagligt kan det vara när man övar dykledning och olyckshantering. På förmiddagen hade jag själv övat som dykledare för fyra dykpar. Två dykpar drog över tiden och simmade vilse, ett dykpar hade problem med flytkaften vid ytan när de kom upp igen och i det fjärde dykparet fick en av dykarna panik och hade svårt att hålla sig vid ytan.

Det är oerhört nyttigt att öva sig i krishantering och känna på den oerhörda stress det innebär att faktiskt vara ansvarig för säkerheten för andra människor. Håller man på med en så fantastiskt rolig men ändå riskfylld sport som dykning är det verkligen nyttigt att öva också på det värsta som kan hända.

Stina återuppstod lagom till debriefingen, torkade Buttericksblodet ur ansiktet och nyss diskuterade vi vad vi skulle käka till middag. Det lutar åt spenatsoppa. Det är nyttigt med övningar, men det är godare med mat.

Städningen avklarad

Jag fick jobba någon timme med att klippa och klistra kommentarer, men nu är jag klar. Några kommentarer rök i processen, alla var sådana som var vänliga nog att påpeka stavfel jag gjort. Jag tror ingen saknar dom, dessutom var de anonyma.

Så nu gäller Haloscan på denna blogg. Hoppas ni som kommer in här blir lika nöjda med det som jag är.

Dumt Lyckat experiment utfört

Jag bytte kommentarprogram till Haloscan vilket lett till att jag tappat bort alla era intressanta kommentarer. Jag ska göra mitt bästa för att återställa det hela. Just nu har jag ett möte, men jag återkommer.

[UPPDATERING]Jag har bestämt mig för att behålla Haloscan på sidan. På sikt tror jag min blogg tjänar på det. Men det känns ruttet att jag inte kommit på något sätt att föra över de tidigare kommentarerna på mina inlägg in i det nya systemet. Om någon har en bra idé eller vet hur man kan rädda de gamla kommentarerna så hör av er. Jag blir oändligt tacksam och bjuder på en pilsner. Jag kan dessvärre återigen konstatera att jag inte är så bra på datorer som jag gärna vill tro.

[UPPDATERING 2]Haha, jag är nog smartare än somliga tror. Jag har räddat de gamlat kommentarerna. Du kan hitta dom genom att klicka på varje dokuments fasta länk (klockslaget) så finns dom där. Så kommer det vara ett tag tills jag orkat klippa och klistra in alla gamla kommentarer i Haloscan.

[UPPDATERING 3] Se nästa inlägg och rubriken ovan

Varmt välkommen Veronica!

Riksdagsledamoten, trebarnsmamman och min goda vän Veronica Palm har börjat blogga idag. Det är glädjande att vi på vänsterkanten i bloggosfären nu får lite mer sällskap. Det kan verkligen inte bli för trångt.

Veronicas blogg är bara precis ur startgroparna, första inlägget postades för en kvart sedan. Hon har fortfarande problem med sin RSS-feed ,så vi som vill börja prenumerera får ge oss till tåls någon dag eller så.

Välkommen till bloggosfären Veronica!

Stationsvakt illustrerar

Johnny på Stationsvakt har på ett utomordentligt sätt illustrerat min blogg med något som jag vill att mina läsare ska betrakta som stor konst. Jag tar risken att publicera bilden och hoppas att jag inte bli stämd för upphovsrättsintrång.

Jag hade själv snuddat vid det dubbeltydiga i bloggens namn men inte kommit på något fyndigt. Jag tackar ödmjukast för hjälpen.

Rätt att säga nej till folkomröstning

Lyssnade på partiledardebatten om EU:s framtid nu på morgonen. Ett referat kan man hitta här. Det finns en klar majoritet i riksdagen att beslutet ska fattas i Riksdagens kammare. Det är en riktig hållning.

Folkomröstningsinstrumentet är verktyg som ska användas med mycket stor återhållsamhet. Ju tätare folkomröstningar vi har desto mer urholkas den representativa demokratin. Större frågor bör behandlas i riksdagsval där de partier som ställer upp deklarerar sin inställning. Jag tycker det är vansinnigt att folkomröstningsinstrumentet i så hög utsträckning har använts i stället för att avkräva de politiska partierna tydliga ställningstaganden.

Frågan om EU:s nya "konstitution" är en fråga som mycket väl kan behandlas av våra folkvalda. Det finns en tydlig majoritet i riksdagen och om väljarna är missnöjda med hur den regerar får de faktiskt ta ansvaret för att välja en annan majoritet. Det är lixom poängen med en representativ demokrati.

För övrigt anser jag att kommunala folkomröstningar bör avskaffas helt.

Aktuellt i Regeringen?

På bloggen Promemorian kunde man för några dagar sedan läsa om sossarnas nya medlemstidning "Aktuellt i Partiet". Idag när jag kom hem så låg den i min brevlåda. Det kan vara värt att kommentera upplägget lite.

För något år sedan eller så lade partiet ner det ambitiösa medlemstidningsprojektet "Jalmar". Det var en tidning i magasinformat med klara journalistiska ambitioner. Jag tyckte det projektet var lovvärt även om jag faktiskt saknade knytningarna i reportagen till partiets vardagsarbete. Det grovjobb som görs av medlemmarna och fritidspolitikerna mellan valen fick mycket litet utrymme.

Efter Jalmar kom en partimegafonpamflett som fick namnet "Samtal". Rubriken var något av ett skämt, pamfletten inbjöd definitivt inte till samtal utan kändes som vilken reklambroschyr som helst, med copywritade texter som skulle föra ut centrala partiledningens och regeringens budskap. Uppenbarligen ville man höja ribban lite och nu ligger Aktuellt i Partiet framför mig på skrivbordet.

Det första som slog mig var att layouten är en direkt Rip-Off på Aktuellt i Politiken. Det är säkert ingen slump att man i den lilla plastpåsen som följde med tidningen hittade en faktura för AiP. Jag undrar hur många nya prenumeranter man lurar in på det sättet? För lur och marknadsföring kändes det som.

Min andra tanke fick jag när jag öppnade tidningen. Ingen av nyhetsartiklarna är underskrivna med namn av någon journalist. Ett typiskt tecken på en reklamtidning. Tre artiklar är undertecknade. Ledaren av Marita Ulvskog, ett inlägg av Göran Persson och en krönika av biträdande partisekreteraren Håkan Juholt. 34 av 46 personbilder föreställer ministrar eller före detta ministrar. 74 procent alltså. Ingen av tidningens artiklar kommer i närheten av partiets arbete på föreningsnivå. Det verkar inte finnas någon ambition till en mer djuplodande politisk debatt.

Uppenbarligen har man inte haft ambitionen att stärka medlemmarnas inflytande och makt genom denna tidning. Det är en stor fara när partiet betraktar sina medlemmar som valarbetare och inte ägare av partiet. Jag rekommenderar mina tidigare inlägg om detta till läsning. Du finner dom här och här.

Eftersom jag gärna skriver något positivt också vill jag säga att artikeln om Gävleborgs arbetarekommuners arbete med att upprätta kontakter med sina motsvarigheter i de nya EU-länderna var riktigt bra. Jag undrar vem som skrev den?

Möte i cyberrymden

Det visade sig att cyberrymden bodde i riksdagens hus, Gamla Stan, Stockholm, igår. Där förkroppsligades för någon timma eller så fem vänsterbloggare (alla män) med stark socialdemokratisk anknytning. Efter en liten stund så anslöt sig också en kvinna. Det var Jonas, Michael, Anders, Urban och jag och sen kom Karin.

Jag tror inte alls att bloggvärlden har detta överskott av män i vanliga fall, men kanske blir det lite värre när det handlar om politiska bloggar. Är det så? I så fall varför?

Nåväl, där satt vi och utböt erfarenheter från bloggvärlden. I mitt fall är ju erfarenheten rätt begränsad, jag har bara hållt på denna månad själv. Det blev också rätt uppenbart att vi hade lite olika mål med vårt bloggande. Där riksdagsledmöterna söker ett forum för direktkontakt med sina väljare och sin hembygd, var vi några stycken som använder bloggen friare, som en ventil för de egna åsikterna. Det är ju bara som det ska vara. För egen del känns det naturligt att deklarera min politiska hemvist, men denna blogg är ett forum för mina åsikter och inte partiets. Det blir ju lite annorlunda för de som är förtroendevalda.

På vänstersidan av bloggosfären behövs det fler bloggare. Jag tycker det är uppenbart att debatten i cyberrymden dessvärre inte avspeglar opinionsläget hos folket. Samtidigt tror jag ju att bloggandet är ett kraftfullt opinionsbildningsverktyg. Det behövs motkrafter till den hårda marknadsliberalismen som regerar på nätet.

De motkrafterna kan och ska se olika ut. Men jag tycker att folkvalda som inte inser och tar möjligheterna till direktkommunikation med väljarna gör sig själva en rejäl björntjänst. Sitter man och väntar på att partiorganisationen ska ta några initiativ i en modern kommunikativ riktning, ja då väntar man nog förgäves.

Förhoppningsvis sprider sig nu ringarna på vattnet och inom kort tror jag vi har många aktiva socialdemokrater som debatterar och gör sina värdringar synliga, även ute i cyberrymden.

Skillnaden mellan demokratin och marknadsekonomin

Jag läser kommentarerna till mina inlägg med stor förtjusning. Det är roligt och spännande att få spontana reaktioner på sitt eget tyckande. Bland de käcka liberaler som kommenterar på min blogg verkar det emellertid finnas en gnutta brist på förståelse av skillnaden mellan demokrati och marknadsekonomi. Jag tror den missuppfattningen bottnar i att båda två handlar om val. Men låt mig ta ett enkelt exempel för att reda ut begreppen.

Du går in i din lokala butik i färd med att köpa din falukorv till middag. När du står vid charkdisken så ligger där sex sorters falukorv. Du jämför pris, innehåll, storlek och om du är van falukorvskonsument så har du säkert preferenser när det gäller smaken. Dessa faktorer väger du samman, träffar ett val och väljer den falukorv som behagar dig bäst. Det är marknadsekonomi, den är utmärkt för just den här typen av dagliga överväganden.

Efter flera år av falukorvskonsumtion börjar du notera att korven består av allt färre människotjänliga ingredienser. Trots att du alltid väljer den nyttiga och bra falukorven kan du notera att den försvunnit från charkdisken och det som finns där inte längre är värt att kalla falukorv. Det gör dig förbannad av två skäl. För det första så är den falukorv som bjuds ut farlig som föda, för det andra finns det längre inga kopplingar till det ursprungliga receptet från Dalarna. Då bestämmer du dig för att ta strid för falukorvens bevarande. Du startar tillsammans med likasinnade ett parti för falukorvens framtida främjande (FFF). Ni sätter ihop ett program, väcker opinion, blir valda till riksdagen och lyckas där driva igenom en ny Falukorvslag (FkL). Den sätter gränser för vilka ingredienser som får finnas i korven, minimikrav på tillverkningsprocessen och kanske krav på lokal anknytning. Det är demokrati, tillsammans har medborgarna i Sverige satt spelregler för marknaden.

Ett år senare kan du som nöjd ordförande i FFF konstatera att det återigen finns bra falukorvar att välja mellan. FkL har gjort nytta och både marknadsekonomin och demokratin har visat sig fungera.

Det kan knappast bli värre

Det måste vara skönt att vara partiaktiv moderat om man bor i Stockholm idag. Den typen av opinionsframgångar som redovisades i Dagens Nyheter i morse är en lisa för själen om man befinner sig i opposition. Jag unnar därför alla borgerliga sympatisörer den här dagen.

Men jag hoppas att det inte håller i sig länge. Opinionsundersökningar är en sak, valresultat en helt annan. Och ett valresultat som ser ut som dagens opinionsundrsökning skulle vara en katastrof för Stockholmarna. Här i Stockholm finns det inga tecken på den nya mjuka Reinfeldtlinjen. Axén-Olin i Stockholm och Fredrik Reinfeldts fru Filippa i Täby driver samma dogmatiska systemsskiftespolitik nu som förr. Privatisera, sälj ut, lägg ner, knoppa av och minska demokratins - alltså ditt och mitt - inflytande över skolan, vården och omsorgen. Axén-Olins tro på marknaden är lika blind som Lars Ohlys tro på Berlinmuren. Det är obehagligt med fundamentalister i politiken.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Dick Erixon oroar sig för framgångarna för borgerligheten i Stockholm och tror att detta ytterligare kan stärka Socialdemokratins grepp om landsbygden. Det är nog ett tecken på att bakom all glammig nyliberal fernissa så klappar nog fortfarande ett litet centerhjärta hos Erixon. Och då har man sannerligen skäl att oroa sig. Centern är ju försvinnade små inte bara i Stockholm men snart också på landsbygden.

Feminismen - ett hot mot demokratin?

Lyssnade på P1-morgon i morse klockan 08:15 och hörde ett riktigt uppfriskande radiogräl mellan Thomas Idergard (fd MUF-ordförande och kolumnist på Svd) och Hanne Kjöller (ledarskribent på DN - jag måste lära mig var någonstans jag hittar danska ö:n med tanke på hur ofta hon förekommer på denna blogg). Idergard menar att feminismen är den värsta ideologin sedan facism och nazism, Kjöller menade att vi har feminismen att tacka för införandet av den kvinnliga rösträtten. Ack ja, tänkte jag, slåss gör di, å bråker gör di, men gör nått - de gör di inte. Kul att lyssna på var det i alla fall. Vill du lyssna får du skynda dig, SR är snåla med att spara arkivmaterial på webben.

Mandela och jag

Har ni inte redan gjort det här testet så kan jag verkligen rekommendera det. Det är en enkät som placerar in dig på ett politiskt koordinatsystem. Jag och Nelson Mandela hamnar i ungefär samma läge. Sämre kompis kunde man ju haft:-)

Testet är kanske lite väl amerikanskt i sina frågor, men ger i alla fall ett ganska bra hum om var man står politiskt längs två axlar. Höger-vänster och frihetligt-auktoritärt.

Den viktiga ilskan

Kan du säga fem saker i samhället som gör dig riktigt förbannad?

Det är en fråga som jag brukar roa mig med att ställa till de i min omgivning som på olika sätt jobbar med politik. Ilskan över orättvisor, över knäppa system där människor far illa, över sådant som håller människans skaparglädje i fångenskap, den ilskan bör vara den viktigaste drivkraften för någon som vill förändra världen, alltså för den som jobbar politiskt.

Förvånansvärt ofta har folk svårt att svara på frågan. Ska jag vara riktigt ärlig så har jag det själv ibland. Men den är inte desto mindra viktig. Jag ser två risker med att inte kunna svara på frågan. Den ena risken är att man bara börjar syssla med att förvalta det bestående. Man vet vad man har, men vet aldrig vad man får och har vi det inte ganska bra som vi har det? Det vore dumt att klaga...

Den andra risken är att man lätt kan bli cynisk. Om politiken inte handlar om att åstadkomma förändring, att befria människor, så reduceras den gärna till ett spel. Vem ska få det här uppdraget? Hur ska vi stoppa Algot från att bli president? Vem ska efterträda Persson?

Spelfrågorna är aldrig överdrivet intressanta som jag ser det. Det viktigaste med spelet om makten är vad makten och inflytandet ska användas till.

Som övning redovisar jag här under tre rubriker 15 saker som gör mig förbannad. Stort och smått är blandat. Testa gärna själva, kommentarlådan är öppen om ni vill redovisa vad som ger er arga.

Stockholm

• Segregationen är fortfarande för stor, människor tvingas till att leva liv som är mindre än de skulle behöva utan fördomar och en underliggande rasism.


• Stockholm måste få växa som en storstad, även om många miljöer i Stockholm är otroligt vackra kan inte alltid de konservativa krafterna få styra stadens utseende. Bygg höga vackra hus!


• I många år har vi haft en farlig flygplats mitt i tättbebyggt område. Lägg ner Bromma flygplats och satsa resurser på att bygga en flygplats på Södertörn.


• Stockholms vackra vattenspegel är förstörd av Centralbron och den gräsliga tunnelbanebron mellan Slussen och Gamla stan. Riv och lägg i tunnel!


• En otroligt stor del av stadens resurser för parker läggs ner i innerstaden. Satsa på att skapa fräscha grönområden också för den majoritet av Stockholmarna som bor utanför tullarna.

Sverige

• Arbetslösheten är alldeles i helvete för stor. Både företag och stat har ett ansvar för att människors skaparglädje och skaparkraft kommer till användning. Folkets vilja till arbete är nationens viktigaste tillgång!


• Östersjön är ett fantastiskt vatten som vi har ansvar för. Vår generation kan bli tvungna att se den dö. Vi har ansvaret att rädda den.


• Sverige är fortfarande ett klassamhälle. Tandhälsa hos den enskilde är ett klassmärke. Det är orimligt att tänder inte ska räknas som en del av kroppen och inte vara skyddad av samma ekonomiska subventioner som all annan sjukvård.


• Sverige är fortfarande ett klassamhälle. Det är helt förkastligt med ett skattesystem som gynnar de allra rikaste, men klämmer åt de vanliga människor. Avskaffa undantagen för Stefan P med flera miljardärer eller ge alla människor samma möjligheter till skatteflykt.


• Sverige är ett land där inte alla får samma möjligheter. Fortfarande finns alldeles för många skillnader mellan kvinnor och män. Lönesättningen av kvinnor och män är falsk och värderar inte människor efter deras duglighet. Fortfarande är makten över familj och samhälle könsuppdelad. Det är skit, vi vet bättre.

Världen

• Varje dag svälter folk ihjäl för att finansiera vår välfärd. Det finns en koppling mellan vinsterna som skapas i de fattiga länderna och kommer västvärldens aktieägare till del och den fattigdom som finns i tredje världen.


• På många håll i världen förföljs människor på grund av den kultur de är födda i. Det sker i Israel, Turkiet, Indonesien, USA, Peru men dessvärre också i Sverige.


• Trots att vi kännt till växthuseffektens skadliga effekter i decennier förmår inte den energislukande västvärlden, trots gigantiska resurser, att lägga om sitt energisystem.


• Folkrätten gäller inte lika för alla. Länder med exceptionella militära resurser (läs: USA) kan komma undan med brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Västvärlden i övrigt sitter lydiga och tysta längs bak i klassrummet och ser på när vårt globala rättssystem urholkas.


• I allt för många länder fängslas människor som skriver den här typen av listor och försöker påverka sin vardag, det gör mig skitförbannad!

Bli Margot trodd på sitt ord?

JAG MENAR ALLVAR!! Så skriver Margot Wallström idag på sin blogg. (Fast Margot skriver på engelska.) Vad är då så ifrågasatt att en EU-kommissionär känner sig föranlåten att använda versaler i sin bloggtext. Jo, självfallet den infantila diskussionen om huruvida Wallström blir mera kandidat till partiordförandeskapet i socialdemokraterna efter att hon öppet tackat nej än hon var innan.

Jag tar Wallström på allvar, hon vill inte bli partiledare och statsminister. Om man nu nödvändigtvis vill lägga ner tid på att spekulera i efrterträdare till göran Persson så är det nog klokt att leta på hemmaplan.

Sommaren är här!!

Jag kan nu som en av de första för året officiellt utropa att sommaren är här! Helgen har ägnats åt allehanda vårbestyr som rustning av båtar och trädgård. Men nu äntligen är sommaren här. Klockan 10:23 kom den, precis som alltid när min segelbåt Ellen blev blöt om magen för första gången.

Jag ska strax skriva om politik och om saker som är viktiga i samhället men just nu gläds jag bara åt den där härliga känslan man får av bra väder, glada människor, fågelkvitter och drömmar om oceanseglingar och skärgårdsskvalp.

Stackars Hanne (och mig..)

Idag lider vi alla med Hanne Kjöller. Hon är ledarskribent på DN och hon lider av sossefobi. Det är en sjuka som yppar sig ungefär så här:

Det där (..) var lite ironiskt eftersom jag börjar tröttna på att var man än tittar i det offentliga Sverige så är det socialdemokrater man ser

Hanne skriver om en artikel som de två ordförandena för kommun och landstingsförbundet skrivit som inte håller med henne om att allt är dåligt i Sveriges sjukvård. De måste ju ha fel, det har ju Hanne skrivit. Kan de inte läsa?

Att de dessutom är socialdemokrater och tillsatta på sina poster som en direkt följd av att svenska folket i förra valet föredrog socialdemokraterna är ju ingen förmildrande omständighet.

Men lid lite med mig också idag. Jag har nämligen borgarfobi. Den yppar sig i att i alla tidningar som ges ut nära där jag bor är ledarsidor och analyser bara skrivna av borgare som älska att hoppa på sossar. Jag tycker det är jobbigt.

Den här texten var lite ironisk eftersom jag börjar tröttna på att så fort jag öppnar en tidning så är det borgare man ser.

Kolla dessa medlemssiffror

Inom borgerligheten pågår just nu kampanjen "Rädda skattebetalarnas förening". Det är väl rimligt. Den gamla borgerliga propagandamaskinen är hotad av extremhögern i Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna. Jag har skrivit lite om detta tidigare, här och här.

Det som gör mig lite betänksam nu är det höga medlemsantalet som redovisas i et flertal krönikor, ledarsideartiklar och nyhetsdito. Ta till exempel Marie Söderqvists krönika från gårdagens Expressen där påstår hon att Skattebetalarnas förening har 130 000 medlemmar. Det är verkligen inte kattskit. Det är ungefär lika många medlemmar som alla de borgerliga politiska partierna ihop.

Och ändå känner jag inte en enda människa som säger sig var med i den föreningen. Jag frågade en borgerlig ledarskribent om denne var med eller kände till någon som var med. Svaret var nej.
Jag har frågat mina borgerliga vänner om dom är med eller känner någon somn är med, svaret är nej. Var finns de 130 000 medlemmarna? Vore det inte intressant för medierna att granska?

Vitlökens vänner

Min bror, modell Ä, kom till staden igår. Han var här på konferens för att lära sig om kvalitet, då passade han på att fråga om jag ville ha en öl. Ja, sa jag, det vill jag. Jag brukar säga det när folk frågar om jag vill ha en öl.

Mötesplats och tid bestämdes och så gick vi på resturangen för vampyrrädda, Bröderna Olsson, Garlic and shots. Det blev en trevlig kväll med många intressanta diskussioner, av vilka något ämne nog kommer bli föremål för ett inlägg här på bloggen.

Nu tänkte jag emellertid prata om maten. Bröderna Olsson är en konceptresturang som har överlevt i många år nu. All mat som serveras är späckad med vitlök. För några år sedan var jag stammis på denna krog men tröttnade. Min mage tålde helt enkelt inte så mycket vitlök. Det förringar inte det faktum att den chili som serveras är bortom all beskrivning bäst i stan. Den är stark som faen, men mycket vällagad. Så om det sliter i vitlökstarmen någon dag vill jag rekommendera den.

Är det dessutom första gången du går på Bröderna Olsson så får du absolut inte missa att beställa in en bloodshot. Det är som en riktigt bra bloody mary i extas.

Det är så roligt, jag måste skratta

Jonas Morian upplyste mig i en kommentar till mitt förra inlägg att kristdemokraten Torsten Lindström gått till frontalangrepp på Morgan Johanssons artikel i SvD. Glatt surfade jag in för att titta och - jävlar i min lilla låda - där var beviset, rakt upp och ner, på att Johansson har rätt. Religion i politiken leder bara till intolerans och bort, långt bort, från sakinnehållet i debatten.

Vad ni än gör idag så jämför Johanssons artikel med Lindströms svar, det är obetalbart.

Morgan manglar röv

Det är inte ofta man blir förvånad av debattsidornas inlägg. De är ju ofta bara små uppvisningssteg i den ständigt pågående mediala och politiska dansen. Så undantagen lyser desto klarare. Idag skriver Morgan Johansson en mycket bra artikel i SvD där han kritiserar religionens inblandning i politik. Välskrivet och mycket mycket läsvärt.

Klockan är 10 och allt väl

Såg på Aktuellt. Läste text-tv. Såg Görans uttalande på pressmötet. Är konfunderad. Men Maritas röst skänker tröst åt den orolige. - Göran har inga planer på att avgå.

Så nu vet du det Göran!

Tror någon att vi skulle kunna gå tillbaka till att regera landet nu?

Någonting att äta

Det finns få saker i livet som gör mig så lycklig som god och vällagad mat. Sådan mat är enklast att få hemma, svår som tusan att hitta ute på stan. Men idag efter jobbet så gick jag till ett av mina absoluta favoritställen och nu sitter jag här med ett leende på läpparna.

Den gamla tyngdlyftaren Lennart "Hoa-Hoa" Dahlgren har två resturanger i Stockholm. Broncos Bar och Linas Bar. Det är inga gourmetresturanger men man får god och vällagad mat till ett pris som är så humant att det faktiskt är svårt att matcha hemma.

Ikväll var jag på Linas och åt en tournedos som var så mör så att den smälte som oblat på tungan. Den är alltid det. Deras köttleverantör måste vara sänd från himlen. Gå dit hungrig, käka å ät och jag törs garantera att du går därifrån lycklig.
Broncos ligger på Tegnérgatan, Norrmalm Stockholm och Linas ligger på Hantverkargatan på Kungsholmen.

Å så lite reklam

Dags att göra lite reklam för bra och kuliga länkar som jag själv gärna besöker. För det första vill jag slå ett slag för några nya vänsterbloggar som jag tycker börjat lovande. För det första Michael Silkesjöö, precis som jag politruk, men i Stockholms stadshus. För det andra tycker jag också Joakim Edhborgs och Nathalie Sundesten Landins bloggar definitivt är värda ett besök.

På den mer personliga fronten skulle jag vilja puffa för tidskriften Socialistiskt Forum som sedan något år återuppstått som aktiv och spännade nättidning. Konservativ som jag är hoppas jag ju fortfarande lite att få se den på papper så småningom igen. Sen upptäckte jag med mina känsliga antenner att min storebror David Axelson-Fisk har börjat blogga idag. Det ska bli kul att följa.

Om bara arbetet slutar att lägga krokben för mitt bloggande ska jag uppdatera min länklistor här till vänster med dessa och några till bra ställen jag hittat.

Persson spekulerar

Ja nu lär väl efterträdarfrågan vara den hetaste frågan fram till hösten. I ett TT-meddelande, här publicerat på DN, säger han att frågan om avgång är öppen och att han lovar ge besked i god tid innan partikongressen i höst.

Så nu drar det igång, Nuder, Messing, Östros och Sahlin och Wallström som outsiders, hur ska de positionera sig?

Vore det inte bättre om vi koncentrerade oss på att regera landet?

[UPPDATERING1] Är det dessutom inte lite väl klantigt att göra detta utspel dagen efter att Wallström meddelat att hon inte kandiderar. Hur många konspirationsspinn går det inte att dra på det för Wendel och Mellin? Fortsättning lär följa.

[UPPDATERING2] Från partihögkvarteret på Sveavägen 68 börjar nu dementimaskinen röra på sig. Persson är enligt uppgift missupfattad. Jag sufar in på partiets hemsida, men ännu ingen dementi. Spänningen är olidlig.

[UPPDATERING3] På bloggen Promemorian kan man idag läsa två andra kommentarer med beröring till Perssons utspel. Först detta som handlar om reaktionerna på Wallströms nej, och sedan detta med en sammanställning av lite tankar kring Persson utspel (om det nu finns något sådant). Särskilt kul tyckte jag den anonyme tjänstemannens förslag, att låsa in partistyrelsen på 68:an och sedan inte släppa ut som förrän de hittat en ny partiordförande, var.

I brist på bröd

Statsvetaren Tommy Möller skriver på dagens DN-debatt en betraktelse över Gustaf V förhållande till framför allt socialdemokratiska ministärer och med tesen att V-Gurra var en samlande kraft för demokratin. I rättvisans namn tycker jag man ska tillägga att Möllers debattartikel lutar sig kraftigt på Stig Hadenius biografi som utkommer idag.

Jag ska läsa Hadenius biografi innan jag eventuellt kommer med några synpunkter på den historiska skildringen, istället tänkte jag ägna mig lite åt de nutida parallellerna.

Den i dag så genompragmatiska socialdemokratin har ett svårt förhållande till kungamakten. Å ena sidan anser de flesta att det är orimligt att ett ämbete som statschef ärvs och inte väljs. Det är ett direkt avsteg från alla normala sunda demokratiska principer. Å andra sidan åtnjuter kungamakten ett stort folkligt stöd och få, för att säga ingen, socialdemokratisk ledning är beredd att riskera makten för en så i praktiken liten symbolfråga.

Hållningen kan i efterhand te sig självklar men jag tror den har varit olycklig för vår nutida demokrati. Jag tror att ett system med en politiskt aktiv statschef kan vara mycket nyttig i en demokrati. Där regeringschefen, statsministern, ska vara inne i det dagliga förvaltandet av nationen Sverige, kan en statschef med folkligt mandat vara samlande i tider av kris, oavsett om det är nationella trauman eller regeringskriser.

Om man ser på hur Tsunamikatastrofen påverkade det politiska livet i Sverige så ser man också att statschefens samlande roll är viktig. Statsministern är inte en nationell symbol på samma vis som kungen och kommer aldrig att bli det. Statsministern hade det praktiska ansvaret för regeringens handhavande av katastrofen och när man är mitt i ett sådant arbete är man kanske inte rätta personen att samla och ge tröst. Kungen stod utanför, hans enda roll vara att kanalisera den sorg och smärta folket kände. Det gjorde han bra.

Men jag är republikan. Jag är inte nöjd med att statschefen ärver sitt ämbete och jag är inte nöjd med kompromissen att vi har en halvhalt statschef utan befogenheter på den politiska arenan. Jag vill ha en president, nu! Men om mitt parti är helt oförmögna att våga vara republikaner vill jag att vi ska ha en förnyad diskussion om statschefens roll åtminstone.

I brist på bröd får man äta limpa.

Ps. En argare republikan än jag, Leo, kommenterar Tommy Möllers artikel idag. Kul läsning.

Just idag är jag stark

I huvvet snurrar redan Kentas låt. "Just idag e jag stark, just idag mår jag bra, jag bärs framåt av kraftiga vindar" Solen skiner över Stockholm. Framför mig i gäststolen ligger halsduken och biljetterna. Snart lämnar jag jobbet, åker till Medis, blir en i gänget, vi som inte setts på flera tragiska vintermånader. Det är folkfest, det är grönvitt, det är vårens absoluta höjdpunkt. Jag kommer inte blogga mer idag eftersom man gör det bäst när man är nykter. Nu börjar säsongen, det är dags för fotbollen och Hammarby.

Jag har väntat så länge på just den här dan, å det e skönt att den äntligen kommer!

Tack för uppmärksamheten

Ja, det är väl inte mer än rätt och rimligt att man tackar för uppmärksamheten när ens blogg blir omskriven i Sveriges största tidning. Dessutom är det nu 1-1 mellan mig och Helle eftersom hon också publicerat ett utdrag ur vår brevväxling utan att fråga. För er som händelsevis hittar hit med anledning av dagens ledarkrönika vill jag tipsa om att det finns många mycket bra politiska bloggar. Ett urval av dem hittar ni här i högerspalten. Jag sorterar inte på höger och vänster. Surfa omkring och bilda er en egen uppfattning. Alla bloggar på min lista är bra, alla uppfattningar är det inte.

Svårt att diskutera jämställdhet

Jag diskuterar bara jämställdhet och könsroller, nästan uteslutande, efter ett par öl. Vanligtvis och med omdömet helt intakt så undviker jag ämnet, jag vet att oavsett vad jag säger så blir det fel. Jag är man i ett samhälle som domineras av män och så fort jag öppnar munnen så är det förtryckarens röst som hörs.

Försöker jag mig på att diskutera könsroller måste jag omedelbart redogöra för hur fruktansvärt ojämställt mitt eget förhållande är. Det är det, låt oss inte sticka under stol med det. Kanske ser rollfördelningen lite annorlunda ut än man normalt tänker sig ett heterosexuellt förhållande, men vi separerar arbetsuppgifter och jag gör då verkligen inte mest hemma. I en diskussion där jag deltar har jag aldrig varit med om att den lyft till att handla om strategier för hur man bryter könsrollsmönster. Diskussionen brukar tystna efter att jag medgett mina synder, sedan är jag ointressant.

Dessutom är jag ju en så mycket större syndare än att bara vara ojämställd i hemmet. Jag är till exempel med i ett sällskap där bara män är medlemmar. Det spelar liksom ingen roll att nästan alla mina kvinnliga bekanta är med i sällskap där bara kvinnor är tillåtna. Deras föreningar är redskap för befrielsen, min för förtrycket.

Jag brukar försöka invända att jag bland annat tycker det är skönt att vara med i ett sällskap för män därför att det är skönt att slippa spelet mellan könen, en liten vrå i tillvaron där jag kan spela och sjunga, titta på teater och lyssna på musik bara för att jag tycker det är roligt och för att det verkligen är en egen vrå i tillvaron. Mina kloka och radikala vänninor tror inte ett smack på det. De är övertygade om att jag knyter kontakter, bygger nätverk och stärker min position i manssamhället. Dessutom brukar en del bli förbannade för att de inte får tillgång till ett så spännade kulturutbud. Den sista invändningen tycker jag är rimligare än den första, men jag kan inte bevisa att jag inte knyter kontakter för min vinnings skull, sånt går inte att bevisa.

Idag när jag surfade runt på jakt efter något roligt att läsa träffade jag på en fantastisk ledarkrönika av Åsa Petersen. Hon beskriver ett samtal hon och en väninna har om hur det känns att vara kvinna i ett manssamhälle.

Nej, manssamhället känns och bränns på ett betydligt mer personligt plan. Detta att bli sedd som kvinna och inte som människa, detta att ständigt vara den andra och den underordnade – det sätter sig på självkänslan. Räcker jag? Duger jag? Skulle jag inte kunna vara på något annat sätt, lite mer – hmm – kvinnlig?

Ibland önskar jag att jag klarade av att förmedla hur det är att vara man i ett manssamhälle. Jag menar inte på något sätt att det skulle vara synd om mig. Men ett samhälle som är så könsfixerat som vårt lägger en förväntans börda också på männen. Frågan som Åsa ställer tror jag - dessvärre - är djupt mänsklig. Räcker jag? Duger jag? Skulle jag inte kunna vara på något sätt, lite mer - hmm - manlig? Gärna lite attraktivare, inte fullt så fet - det är verkligen dags att börja springa - mer framgångsrik måste jag bli, självständig, rik, rikare, stenrik.

Samhället är ett ekorrhjul, vi springer utan att se vilka vi möter, vi parar oss, vi springer, vi kivas om bästa platsen vid matskålen, vi springer, vi dör. Ur förtvivlans djup bubblar frågan: Skulle jag inte kunna vara på något sätt, lite mer - hmm - mänsklig?

DN tipsar borgerligt

Ja jösses, vad säger man? När DN beskriver den politiska bloggosfären och ska tipsa om 20 läsvärda bloggar så toppas den av socialdemokrati.se en riktigt ful och dålig sajt med stulet utseende och utan egna ambitioner mer än att sammanställa sossecitat på ett osorterat sätt. Man kallar det regimkritik. Det är patetiskt. DN:s lista över 20 läsvärda bloggar är överhuvudtaget mest förutsägbar, men det är klart att artikelförfattaren får in sin egen blogg. Blä.

Själva intervjun men grabbarna bakom Stockholm spectator och Hans Kullin gillade jag dock.

Presidentens privatliv

Dabbeljo Bush, amerikas numera folkvalde president, uttalar sig intressant till det amerikanska tidningsgivarförbundet enligt Aftonbladet.

Någon sorts privatliv ska man väl få ha

.
Med tanke på att Dabbeljo nog har en hel del insikt i hur förvånansvärt lite av den moderna konversationstekniken som faktiskt kan fredas från amerikanska myndigheters snokande, ska man nog egentligen ta honom på allvar. E-post är farliga grejor. Tänk på det där ute, och glöm inte att koda era budskap noga om ni nu nödvändigtvis ska mejla.

Dykare gjorde rent hus!

Jag gjorde i förra veckan reklam på bloggen för ett samarrangemang mellan Håll Sverige rent och några dykarklubbar i Stockholm. Det gällde att plocka upp så mycket skräp som möjligt i vattnet nedanför Kornhamnstorg. I dagens SvD kan den som vill läsa om tävlingen. Här på Magnus tankar är vi nöjda med att konstatera att KTH DK vann tävlingen. Jag är otroligt impad av Anders, Fred, Martin, Janne och Andreas.

Viktigt val för KDU

I dagens DN under vinjetten "Rakt på sak" intervjuas Charlie Weimers, huvudkandidaten till ordförandeposten i KDU, kristdemokraternas ungdomsförbund. (Jag hittar ingen länk just nu, kompletterar med det om det dyker upp någon.) Charlie är en tuff kille, en hårdför värdekonservativ förespråkare som inte vill ha något som helst daltande från partiets sida. Det är uppenbart att det viktigaste på Charlies agenda är att distansera sig från den politiska mitten och risken till samarbete med socialdemokratin. Så här säger han om vad som skiljer honom från motkandidaten Ella Bohlin:

Jag betonar tydligare än Ella att kristdemokraterna måste arbeta för en borgerlig regering efter valet. Vi har också olika uppfattningar om till exempel förslaget om en straffskatt på fett- och sockaerhaltiga produkter. Jag anser att vi måste gå emot regeringens förmynderifasoner. Ella Bohlin delar inte den uppfattningen.

Fett och sockerskatt, nä det går jag inte på. Skillnaderna ligger snarare i att Weimers är en utpräglad konfliktbenägen högerman och har mycket mycket svårt för politik som ens andas socialt hänsynstagande. Att denna Ella Bohlin skulle vilja samarbeta med en socialdemokratisk regering får väl bara raskt skrivas in på debattknepskontot "guilt by association".

Om jag skriver i denna blogg, det som också står i intervjun, att Nationaldemokraterna hyllar denna kandidat som också varit initiativtagare till det nationalistiska nätverket Engelbrekt, så gör jag väl mig själv delvis skyldig till samma debattknep men det är värt att sägas ändå.

När Weimers argumenterar för ett borttagande av lagen om hets mot folkgrupp tas bort börjar man fundera.

Jag vill att lagen om hes mot folkgrupp ska tas bort. I fallet med pingstpastor Åke Green var det tydligt att yttrandefriheten står högst. Möjligheten att döma någon för uppvigling till brott räcker bar mot högerextremister som vill hetsa mot folkgrupper. det är principiellt viktigt att man i en demokrati ges möjlighet att uttrycka sina åsikter. Då kan man också ta en öppen debatt med högerextremisterna.

Om nu domen mot Green faktiskt visade att yttrandefriheten står över lagen om hets mot folkgrupp, vad är då problemet? Är det månne så att hetslagen är ett aber för Weimers när han ska in på den nationella politiska arenan? Eller är det en present till hans gamla polare i Engelbrekt? Högerextremister utan hår ska dömas för uppvigling, högerextemister med stärkt krage eller slips, ja det är fina killar.

Jag vet ingenting om denna Bohlin, men jag är verkligen glad att det finns en motkandidat.

Heja Ella!

En oroande trend

SKOP redovisar idag en ny opinionsmätning där moderaterna går framåt och socialdemokraterna backar. Man får anta att det betyder att den Reinfeldtska linjen för ytterligare ett slag kommer ha orubbat stöd hos de moderata partiaktivisterna. Att socialdemokraterna fortsätter att backa kan väl knappast betraktas som någon större sensation. Det verkar nu som om den väljarström som tidigare kom till (s) från Vänsterpartiet nu börjar strömma tillbaka. Det är en tråkig utveckling, men ligger väl i linje med den poitiska nyhetsrapporteringen i våra medier.

När socialdemokraterna väljer att slåss internt istället på att fokusera på att förmedla sin politik så är det ju det som tidningarna kan skriva om. Det är ju inte mediernas fel. Vänsterpartiet som ju inte överhuvudtaget klarat av att rensa luften, skördar nu frukterna av att de åtminstone klarar av att hålla käft.

Socialdemokraterna är landets största politiska kraft och har alltid ett stort medieutrymme vikt för sig. Det kan man välja vad man fyller med. Kanske är det dags för lite politik och värderingar?

När hela havet stormar

Ska försöka ta några steg tillbaka från det vortex som konflikten i Stockholms arbetarekommun utgör. Jag tror emellertid att de intervjuer och analyser som publicerats i dagens morgontidningar (DN, DN - analys, City, SvD) inte gör det lättare att hitta ett lyckligt slut på denna historia. Den som lever får se.

Men faktum är att striden i Stadshuset inte är en isolerad historia. När jag försöker skaffa mig en överblick i det politiska landskapet de senaste månaderna är det tydligt att det pågår stora ompositioneringar och dessa leder till stora spänningar. (Jag har tidigare skrivit om detta - här och här.)

Inom socialdemokraterna har väl de politiska omprövningarna varit måttliga, men det långa regeringsinnehavet i sig, kombinerat med trycket från, ett för första gången på länge, föränderligt politiskt landskap bidrar till spänningsökningen. Utgången i valet 2006 är verkligen inte given.

Barbro Hedvall skriver idag en intressant ledare i DN om ompositioneringarna inom borgerligheten och då framförallt folkpartiet. Mauricio Rojas känner sig kränkt av de partivänner som ifrågasätter hans integrationspolitiska program. I SVT24 såg jag igår en paneldebatt med PJ Anders Linder, Anna Kinberg Batra, Tommy Svensson och Ingvar Persson om huruvida Moderata samlingspartiets pågående omorientering bara beror på Reinfeldts smidiga munläder eller om det finns någon substans i det hela. Panelen verkade mena att visst finns det substans i förändringen men den kommer bara att tolereras så länge opinionssiffrorna går upp.

Hela havet stormar just nu, inbördeskrigen, lappkasten och de nya partibildningarna är inga isolerade företeelser. Det är i sanning en verkligt spännande period för oss som är intresserad av politik. Hösten 2004 / våren 2005 kan nog gå till historien som en tid som i grunden förändrade bilden av svensk politik. Är det på det viset är det oförlåtligt om den socialdemokratiska debatten konsentrerar sig till personer och inte idéer och handlingsvägar.

Vad händer i Stockholms arbetarekommun?

Expressen var snälla nog att ge mig utrymme för att berätta om hur jag känner inför striderna i Stockholms arbetarekommun. Artikeln finns att läsa här.

Som en mal till elden

Jag har bestämt mig för vad jag tycker sämst om i den sorgerliga Billströmaffären. Nalin Pekgul. Jag har följt Pekguls karriär från den fantastiska läxläsningsverksamheten i Tensta till den alltid lika konfliktbenägna kvinnoförbundsordföranden. Kanske är jag ensam om att ha tröttnat på att höra alla dessa anklagelser mot partikamrater som hotar och skräms, uttalar sig rasistiskt och försöker stoppa Pekguls och hennes vänners karriär. Men om det är så illa som Pekgul påstår, då är det väl dags att bli konkret. Vad består de dolda hoten av? Vem uttalar dem? Ska man anklaga ska man ha bevis!

Att ordföranden i Kvinnoförbundet ger sig in i en lokal politisk angelägenhet är anmärkningsvärt. Men jag tror det är så att Pekgul dras till personkonflikter likt en nattfjäril till en strålkastare. Det är inget fel med det, men när argumentationen alltid bygger på obevisade angrepp och insinuationer som är omöjliga att försvara sig mot så lackar åtminstone jag ur.

Om Sverige har en drottning av negative campaigning så är det Nalin Pekgul.

Ps. Jag förstår att detta inlägg kan ses som ett bevis på att jag är en maktfullkomlig, rasistisk manschauvinist. Själv ser jag det inte så, jag menar nämligen att det är fullt rimligt att kritisera alla, oavsett grupptillhörighet, i en demokrati.

Heja KG!

Styrelseledamoten Sofia Karlsson i F! går i dagens Expressen till angrepp på den politiske journalisten KG Bergström för att han granskar F! på ett sätt Karlsson tycker är tråkigt och följer en redan färdigformulerad mall för politisk rapportering.

För det första vill Karlsson inte alls bli placerad på en höger/vänsterskala. F! står lixom utanför den och det är bara snålt och småaktigt att faktiskt intressera sig för var styrelseledamöterna röstade på i förra valet. Nu kan jag väl säga att jag är inte överdrivet intresserad av vad styrelseledamot Karlsson et al röstade på, men så länge det är det enda som ger en hum om var vederbörande står i frågor om skattefinansierad välfärd, offentligt/privat, synen på demokrati och annat som faktiskt finns inordnat på höger/vänsterskalan så är jag mycket tacksam för Bergströms rapportering.

För det andra irriterar sig Karlsson på att media funnit det intressant att en bred majoritet av F!:s styrelseledamöter är akademiker. "Ledarsidor och experter oroas över att Fi har många högutbildade i styrelsen." För en person som är skolad i feministisk teori tycker jag det är ett märkligt uttalande. Få borde väl vara så bekanta med att i grupper med gemensamma nämnare som kön, klass, inkomst, utbildning, etc så utvecklas egna kulturer. När styrelsen för F! är så pass heterogen är det väl rimligt att ifrågasätta basen för F!:s verksamhet?

För det tredje tycker Karlsson att det är dumt att kräva av F! att få reda på vad de faktiskt står för och hur deras organisation ska se ut. Här någonstans börjar jag bli riktigt bekymrad. Varför ska en organisation med så tydliga maktanspråk som F! undvika att granskas medan de formerar sig? Tycker Karlsson att det var fel att granska Ny demokrati valet 1991?

Nej, F! har nu lämnat den akademiska sandlådan och inriktar sig på att få plats vid riksdagens köttgrytor 2006. Det är dags att förstå att då blir man granskad och det ligger ett stort, för att inte säga gigantiskt, värde i detta.

Heja KG!

Två glada sportnyheter

I morgon är det äntligen dags för allsvens fotbollspremiär för Sveriges i särklass bästa lag oavsett tabelläge - Hammarby. Hammarby möter Assyriska på bortaplan - Råttsunda. Tyvärr kan jag inte vara där. Jag hade tyckt det var roligt att få vara med på första riktiga fotbollsmatchen för säsongen och jag tycker det är roligt att ett världslag som Assyriska nu får chansen i Allsvenskan.

Men allt är ju inte bara Stockholm i världen. För några minuter sedan tog Västra Frölunda IF, eller Frölunda Indians som av de någon anledning kallar sig nu för tiden, SM-guld i hockey. Efter att ha bott tre år i Frölunda som ung, för att inte säga liten, och sprungit på Scandinavium så är Frölunda mitt lag. I kväll tog de guld. Grattis!

Dick Erixon speglar sig själv.

Idag har man kunnat läsa mycket om Ardalan Shekarabis avgång. Även jag har kommenterat saken. Lågvattenmärket möts man hittills av på Dick Erixons blogg. Han skriver:

26 ÅR UNG OCH REDAN AVSATT PAMP. Så står han där, som 26-åring och beklaga sin egen avgång efter en rad skandaler. Ardalan Shekarabi avgår som SSU-ordförande. Men som alla pampar tycker han sig inte ha något ansvar. Lillgammal. Det är något olustigt över att en så ung person redan kan vara så impregnerad av det politiska spelet och de genomcyniska bortförklaringarna.

Sällan har man läst billigare snack. En av de mest cyniska politiska kommentatorerna sitter på läktaren utan ansvar och dömer en kille som faktiskt tagit sitt. När ställer Erixon upp till val på en post som kan nagelfaras av media? På vilket sätt bidrar Erixons kommentarer till att fördjupa den politiska debatten och flytta fokus från spel till innehåll?

Hur är det dom säger i Dick Erixons förlovade land? He is rubber, you are glue, what you say bounces back and sticks to you...

Var finns Stocken?

Efter att det lokala partiorganet Stockholmtidningen skrev om min blogg har besöksantalet gått upp en liten smula. Glatt tänkte jag återgälda denna tjänst genom att länka tillbaka till tidningens hemsida. Men icke - det låter sig inte göras. I själva tidningen anges adressen till hela landets partimegafonAktuellt i Politiken. Går man sedan in på deras sida är det svårt, för att inte säga omöjligt att hitta lokalupplagan.

Tycker inte mediabolaget AiP att Stockholmstidningen (ja, jag vet, jag skriver envetet ihop orden fastän logotypen innehåller den fula särskrivningen Stockholms Tidningen) är värd en egen hemsida. Räcker inte den lokala profileringen ut på webben? Det är svagt.

En tog ansvar - finns det fler som orkar?

SSU-ordföranden Ardalan Shekarabi avgår vid höstens SSU-kongress. Det var ett riktigt beslut. Den typen av kampanjmetoder och den tveksamma hanteringen av medlemmarnas pengar bör få följder men inga efterföljare.

Idag består SSU-förbundet av ett antal distrikt som delat upp sig i falanger. Höger och vänster, förnyare och traditionalister eller rövslickare och extremister. Det är fritt fram att etikettera, det är det de är bäst på, de käcka SSU:arna. Falangernas politik är tämligen ointressant, den sträcker sig visserligen från Castrokramare till Perssonfundamentalister. Men den politiska diskussionen tenderar i alla fall bara att hetta till när det handlar platsen vid köttgrytorna.

Under många kongresser nu har de två olika falangerna ställt upp med varsin kombination av ordförande/sekreterare. Principen är "the winner takes it all". Sluta upp med det, dela makten, lär känna varandra. Undvik att föreslå någon av de mest profilerade falangisterna till FS. Se till att få en jämn geografisk spridning av ombuden. Utöka förbundsstyrelsen om så behövs. Rekrytera ombudsmän från alla distrikt till förbundsexpeditionen. Låt principen bli delad glädje är dubbel glädje.

Till mitt eget gamla SSU-distrikt - Stockholm stad - som alltid gillat att ligga på vänsterkanten i politiken vill jag gärna säga idag: Visa att ni är lika stora som Ardalan. Hånskratta inte, inte ens i smyg, åt en kille som gjort fel och tagit ansvar. Försök att visa att ni är lika stora.

All heder åt Ardalan, idag har SSU-förbundet fått en ny chans!

Stor succé - bloggen i tidningen

Magnus tankar är nu rena rama kändisbloggen! Jag smet iväg lite till arbetarekommunens årsmöte i alla fall igår. Där delade de ut exemplar av Stockholms-tidningen. (Lokalupplagan av partiorganet Aktuellt i politiken.) Där mitt i tidningen gör de reklam för nya socialdemokratiska bloggare. Mest uppmärksamhet fick Urban Lindstedt och hans gruppblogg för Årsta-sossarna. Men sedan nämndes Abbe, Nathalie, Jonas å lilla jag. Jag är kändis!

Fast kändisskapet lockade inte hit mer än 12 besökare igår, jag antar att alla mina fans satt på årsmötet, eller var ute i solen och hade det skönt. Det var de väl unnt i så fall.

Var rädd om Stockholms båtliv

Nä, det blev inget representantskap för mig. Jag får följa turerna kring Arbetarekommunens årsmöte i tidningar, tv och genom sms:en jag får från kamraterna som är där. Fredagen blev vad jag förstår mycket lugn, det tror jag resten av årsmötet bli också.

Istället för att delta i den politiska debatten i ABF-huset ska jag åka ner till mitt båtvarv och ta hand om Ellen, min finfina televerksoranga segelbåt. Ellen ligger just nu upptagen på ett varv vid Ulvsundasjön, ett attraktivt läge sjönära och nära Stockholms innerstad.

Stockholms småbåtsvarv är hotade av just detta. Båtklubbarna får allt svårare att hävda behovet av uppläggningsytor när staden växer. Kommunens stadplanerare har svårt att se värdet av ett levande båtliv nära stockholms innerstad. Den typen av folkrörelse som båtklubbarna utgör, där många tiotusentals stockholmare är aktiva kommer att få svårare att hävda sina intressen när markvärdet går upp.

Ändå vill man gärna ha båtarna i vattnet på sommaren. I de nya bostadsområden som byggs upp nära stränderna planeras alltid för båtplatser. Det är bra, men det krävs också plats för att förvara båtarna på vintern, jag hoppas verkligen att Stockholms politiker klarar av att värna varv och båtuppläggningsplatser nära staden. Det handlar om att rädda ett kulturarv och stadens karaktär som en sjöstad. På sjön ska det gå båtar.

Motsatsernas attraktion

Åh vad det är spännade med denna vackra bloggvärld där alla tycker vad dom vill, jag är verkligen nyfrälst. Mest älskar jag att hitta råa raka motsättningar, att titta på ett problem från absolut helt motsatt håll. Kolla till exempel på vad Urban Lindstedt skriver om bensinpriset, ta ett djupt andetag och läs sedan på Dibbuk.

Wow, så olika åsikter och ändå har båda fel.:-) Urban har fel därför att han inte ser att bilen ger oss en så fantastisk individuell frihet. Det är faktiskt mycket civiliserat att helt själv kunna välja vart man ska åka. Anders på Dibbuk har helt fel för han tar inte hänsyn till vare sig miljöeffekter eller det faktum att oljan är en mycket snart slutkörd energiform som att det är helt rätt att ransonera med. Prisreglering genom skatter funkar utmärkt.

Däremot måste jag erkänna att trots min, i allmänhet stora, förkärlek för det höga skattetrycket så har jag lite svårt för energipoltikens skatter på skatter.

Kul, men läskigt att dyka i Slussen

I brevlådan dyker plötsligt följande inbjudan upp:

Hej alla dykare!
Härmed inbjudes till en annorlunda dykupplevelse:
Ett skräpplockningsdyk fredagen den 15/4 vid Kornhamnstorg i centrala Stockholm. Dyket är inte ett vanligt dyk, det är en tävling i att samla skräp. Kl 17.00 går startskottet, då skall man vara klar att gå i vattnet.

Det känns ju som en fantastisk möjlighet att få dyka mitt inne i stan och dessutom göra något gott för miljön. Men med tanke på hur många likdelar som tycks skräpa omkring i Stockholms vatten för närvarande känns det lite pirrigt. Drömdyket är ju inte att hitta någons borttappade hand. En pistol skulle ju däremot vara spännade, cyklar lär det finnas gott om.

Om någon som läser det här är intresserad av att vara med kan jag vidarebefordra fullständig information om du lämnar din adress i en kommentar till detta inlägg.

Det är lätt att moralisera - gör det!

En av socialdemokratins grundvärderingar fastslagen i de flesta av förra seklets partiprogram var arbete. Första gången jag blev uppmärksammad på detta tyckte jag det såg lite konstigt ut - frihet, jämlikhet, solidaritet, demokrati och så arbete. Idag förstår jag bättre, men då har partiet förstås tagit bort avsnittet ur partiprogrammet, det är synd.

Avsnittet inleddes med den klassiska meningen

Folkets vilja till arbete är nationens viktigaste tillgång.

Det finns en tydlig moral i denna för arbetarrörelsen grundläggande sats. För det första, det blir ingen nation, inget välfärdsbygge utan folkets arbete. För det andra, har nationen ambitionen att växa sig stor och stark måste den stimulera folkets vilja till arbete. Ur denna moral växte det som vi kallar arbetslinjen fram.

Arbetslöshetskassorn, sjukkassorna, ja hela det trygghetsnät av socialförsäkringar vi idag har växte fram ur viljan att stimulera till arbete. Det har varit ett fantastiskt framgångsrikt koncept, en idé som verkligen är värd att värna. Men idén undergrävs av idéer som att simma till finland under sjukskrivningen eller starta ett parti när man är hemförlovad för utmattningssyndrom.

Jag är övertygad om att dessa personer mår mycket bättre av sina nya aktiviteter, men det är faktiskt inte så det är tänkt att fungera. Varje dag reser sig hundratusentals människor upp och går till jobbet även fast det känns tufft, de är hjältarna i Sveriges välfärdsstat, deras vilja till arbete är nationens viktigaste tillgång.

Ska vi då starta en klappjakt på försäkringsfuskare? Nej, jag tror inte det behövs. Men man kan faktiskt moralisera kring fusket och den "försörjningskreativitet" som finns kring våra socialförsäkringssystem. Det kan man göra precis på samma sätt som man moraliserar över skattesmitare och svartarbetare, de som stjäl ur vår gemensamma välfärd i andra ändan.

Jag säger det en gång till bara för att det är viktigt. Folkets vilja till arbete är nationens viktigaste tillgång.

Mer ompositioneringar

På bloggen S U B J E K T I V . S E kan man läsa om den rejäla omorientering åt höger Centerns ungdomsförbund CUF genomgår under ordföranden Fredrik Federleys ledning. Intressant och kanske lite skrämmande.

Varthän vandrar vänstern?

Det pågår ett frenetiskt ompositionerande för närvarande i svensk politik. Moderaterna vandrar till synes vänsterut, men jag undrar om det det inte i huvudsak är en återgång till ett mer socialkonservativt arv. Denna inbrytning tror jag smärtar mest hos kristdemokaretrna som länge ensamma har haft den arenan. Folkpartiet har under flera år positionerat sig åt höger, likaså centerpartiet. Ompositioneringarna har inte varit lika tydliga på politikens vänsterkant. Socialdemokraterna har ensamma tronat i politikens mittfåra med sin oemotsägliga regeringskompetens som främsta vapen. Miljöpartiet är tämligen otydliga tycker jag, samtidigt som man måste erkänna att de har en fantastisk förmåga att vinna små men för (s) smärtsamma symbolfrågor i poltiska förhandlingar.

Efter Gudrun Schymans avhopp, granskningen av Lars Ohly och i och med lanseringen av F! ökar pressen på vänsterpartiet. Åt vilket håll ska de vandra. Ali Esbati har svaret klart för sig - åt vänster och det med fart. Vänsterpartiet måste bli ett "tydligt, konfliktinriktat (min kurs.) vänsterparti"

Skillnaden mellan att å ena sidan låta vänster men varken vara en garant för fortsatt vänsterperspektiv eller ha den organisatoriska styrkan att flytta politiken åt vänster, och å andra sidan faktiskt kunna vara ett vänsteralternativ med självklar feministisk politik, måste klargöras i retorik, valkrav och verkligt arbete.

Själv tvivlar jag starkt på att en tydligare vänsterprofil för (v) ökar den organisatoriska förmågan att flytta politiken åt vänster. Men jag har haft fel förr.

Politik i svart och vitt

Min kompis Johan H ringde idag på förmiddagen och frågade om jag ville tjänstgöra på Stockholms arbetarekommuns årsmöte i helgen. Jag är hans suppleant i denna illustra församling. Jag vet inte riktigt, sitter just nu å funderar på vad jag ska svara. Å ena sidan så vill jag ju gärna se upplösningen på den konflikt som uppenbarligen utspelat sig kring Annika Billström. Å andra sidan tycker jag att den typen av personkonflikter som ligger till grund för konflikten förminskar politiken och förvandlar den till ett spel i svart och vitt. Jag vet att sanningen åtminstone går i gråskala och bäst vore om partiet hade ork att åstadkomma en sprakande färgskala av den politiska debatten. Just nu, i dessa ganska mörka dagar för arbetarekommunen, upplever jag emellertid alla katter som huvudsakligen grå.

Det ska kosta att ta ansvar för sig själv

Jag ägnar mig åt en "äventyrssport" - dykning. Precis som många andra sporter kan man hålla riskerna nere genom att bete sig klokt och förståndigt och i enlighet med de rutiner man lärt sig under utbildningen. Dykning är nämligen en sport som kräver certifiering. Sen kan man förstås öka riskerna betydligt, dyka för djupt, dyka i vrak, dyka för länge, dyka med utrustning man inte behärskar. Ja, ni kan föreställa er att det finns en hel del sätt att dö på under vattnet. Och dör man inte kan man dra på sig rejäla skador som är dyra och svåra att behandla. Så är det, ändå påstår jag gladeligen att det är värt riskerna att vara tyngdlös under vatten och se en värld som ligger gömd för oss under ytan.

Riskerna är alltså stora, därför skaffar sig ansvarsfulla dykare bra försäkringar. För egen del har jag försäkring mot dykolycksfall genom Svenska Sportdykarförbundet och Divers Alert Network - DAN. Det är rimligt att man om man ägnar sig åt aktiviteter där man ökar risken för liv och lem också är beredd för att stå för kostnaderna. Det finns alls ingen självklarhet i att samhället ska ta kostnaden för sjukvård som är resultatet av medvetet tagna risker. Denna poäng gör också Hanne Kjöller i en ledare i dagens DN. Hon menar att det är rimligt att ifrågasätta det sunda i att skattebetalarna ska stå för hemtransport etc. av två surfare, strandade i Indonesien. Jag håller med, även om det i dessa posttsunamitider är en smula tabubelagt att faktiskt ifrågasätta om det är helt rimligt att skattebetalarna ska ta hela notan för semesterfirare som råkar illa ut.

Brodern till en av surfresenärerna är enligt tidningen Expressen upprörd över kontakten med UD. Och "droppen" var tydligen när UD hörde av sig om helikopterbetalningen: "De sa att vi kan tvingas betala 20 000 kronor per familj. Hur kan de ringa och säga så när vi är i den här situationen?".

Jag är för ett högt skattetryck och utbyggda välfärdstjänster, men nå'n gräns måste väl ändå vara rimligt att man sätter för ett samhälleligt åtagande?

Helle svarar! Och jag svarar henne

Det plingade till här i brevlådan alldeles nyss. Det var ett svar från Helle Klein på mitt senaste inlägg här på Magnus tankar. (Nu ska jag villigt erkänna att jag mejlade till henne om att jag kommenterat hennes krönika, så det var kanske inte det spontanaste av besök men va' fan, alla besök är bra besök!) Så här skiver Helle i mejlet:

Hej Magnus!

Tack för mejl och länken. Kul att du debatterar vidare på din blogg!
Jag håller helt med dig om att ett medlemskap i en idérörelse som ett politiskt parti måste innebära reell makt, makt att påverka och rätt att delta.

Men till folkrörelsedemokratins styrka hörde en gång också att vårt kära parti var en social rörelse - en byggare av gemenskap, där människovärdet inte bara predikades utan levdes - upplevdes!

Fortsätt slåss för det äkta medlemskapet och folkrörelsedemokratin!
Varma hälsningar
Helle Klein

Ja, den sociala dimensionen är viktig i allt föreningsliv. Själv saknar jag sången från min barndoms möten i partiet. Sången och glädjen den för med sig är också en politisk handling.

Självklart gynnas goda värderingar i en miljö där sådana uppmuntras, men för ett politiskt parti är det inte tillräckligt. Man måste också kunna ge människor hoppet om frihet, befrielse och rätten att kunna påverka livet för en själv och ens närmaste. Det måste finnas ett hopp om makt.

Jag tror det är mycket att hoppas på att den sociala dimensionen kan växa sig stark där ingen lyssnar. Då söker man sig vidare, till båtklubbar och idrottsföreningar, till nätverk och intressegrupper där hoppet spirar och makten inte är koncentrerad. Kort sagt: Vänd upp och ner på partiet, nu!

Många medlemmar missar makten

Aftonbladets ledarredaktör Helle Klein skriver en viktig krönika i dagens Aftonbladet. Under rubriken Vem bryr sig om några medlemmar? pekar hon på det faktum att många idag känner sig mer tillhöriga sitt gym eller sin affärskedja genom sitt "medlemsskap".

Den kommersiella världen tycks förstå det som folkrörelsevärlden har glömt bort – medlemskapets betydelse.
Medan affärskedjor som Ica, H&M, On Off med flera betonar medlemskapets värde tonar partierna ned det.

Helle har helt rätt, och detta är den svenska representativa demokratins kanske enskilt största svaghet just nu. Men partierna kan inte klara sig undan genom att skicka glada SMS till sina medlemmar med budskapet "på onsdag har vi medlemsmöte i föreningen, titta gärna förbi". De måste för att locka till sig, och behålla medlemmar, ge medlemmarna produkten - makt.

Där affärskedjan kan erbjuda billig korv och gymmet spännade träningsmetoder kan och ska partierna erbjuda sina medlemmar makt. Men då krävs det att den delas. Makten är en absolut storhet, ska någon ha en del krävs det att någon annan avstår.

I dagens statsfinansierade partier behöver inte ledningarna dela med sig av makt till sin medlemmar för att få verksamheten att gå ihop. Detta uppfattar den någorlunda begåvade samhällsmedborgaren och passar sig för att skaffa ett medlemskap där alla pengar som skickas in, allt det engagemang det kostar att gå på partimöten koncentreras mot toppen utan att något ges tillbaka.

Medlemmarna i dagens partier saknar makt, däri ligger de sjunkande medlemstalen och uppgivenheten som ibland känns påtaglig. Ingen glättig broschyr, inga käcka sms i världen ändrar den saken.

Men, vad har hon på sig?

Stina Morian, liberal ledarskribent och liksom jag relativt ny bloggare kommenterar det nya feministpartiet på sin blog. Det bästa är att hon börjar med att kommentera kläder och utseende. Detta måste ha varit med flit. Fantastisk ironi, jag är imponerad.

Likt frikyrkoungdomar hade de alla ett saligt leende på läpparna, alla såg mer eller mindre ut som ”pannluggsvänster” med lite proggiga kläder och de var helt otroligt homogena -- trots försäkran om motsatsen.

Terri Schiavo's Blog

Förutom det fullständigt gräsliga i denna typ av humor, som jag inte klarar av att låta bli att le åt, finns här en enorm lista med blog-länkar för den som vill få en inblick i den amerikanska debatten kring Terri Schiavo

Vad vet vi om Wallström?

I den stundtals riktigt intressanta diskussionsforumet Agenda-S diskuteras just nu huruvida Göran P bjuder in Margot W att rädda partiet eller om inbjudan är ett sätt att mosa henne. Diskussionen är föranledd av två artiklar i dagens kvällspress. (Jämför gärna Expressen med Aftonbladet.)

Jag vet inte alls svaret på detta, maktens vägar äro outgrundliga. Det jag vet är att det finns en påtaglig Perssontrötthet i partiet och en längtan till något annat. Detta något annat manifestar sig allt som oftast i personen Wallström. Wallström är ju snudd på oprövad i det nuvarande politiska landskapet och därför helt obesmittad av den sittande socialdemokratiska regeringen.

Men vad vet vi egentligen om alternativet Wallström? Jag minns inte så mycket av hennes regeringstid och inte så mycket av hennes framträdande i valrörelsen -98. Jag vet att hon står för en positivare syn på EU än partiets mittfåra, men inget om hennes eventuella inrikespolitiska agenda.

Populär är hon i alla fall, vår käre kommissionär, och det är ju inte att förakta. Men riskerar inte detta, för att citera en samtida minister med Margot W, att vara en fluga som går över?

Annars tycker jag en av de intressantaste delarna i Lena Mellins artiklar i dagens Aftonblad vara följande citat

Inte ens statsministerns förre partisekreterare Lars Stjernqvist delar Göran Perssons uppfattning

Statsministerns partisekreterare? Där slog hon huvudet på spiken, Mellin. Det är väl det som gör oss så trötta på Persson, hela partiet, jag hela den politiska arenan är hans. Skulle Margot W vara partiets statsminister eller skulle socialdemokratin fortfarande vara statsministerns parti, det är det som är knäckfrågan för mig och jag vill ha den besvarad innan jag gör vågen för någon enskild kandidat.

Läsarnas val - men vem bestämmer?

Några veckor efter lanseringen av Aftonbladets nya debattsida känner jag mig mest trött. Som läsare bjuds vi in till en debatt där vi själva får bestämma vem som ska skriva veckans debattartikel. Omröstning sker på Aftonbladets hemsida under rubriken
Läsarnas val. Jag hittar inte riktigt ord för vad jag tycker - andefattigt är nog det som kommer närmast. Det finns så förbannat många inslag av semidemokrati idag. Tyck-och-tryck-trenden är påtaglig. Detta är bara ytterligare ett inslag. Debattredaktörerna bestämmer vilka som denna vecka ska få chansen att bli erbjuden en debattplats, men erbjudandet sträcker sig definitivt inte utanför det etablerade och rubrikerna är redan satta.

När demokrati och omröstningar används som ett sätt att gömma sin egen oförmåga att hitta debattörer utanför det etablerade handlar det om feghet. Jag vill att Aftonbladet ska ha modiga debattredaktörer som arbetar hårt med att hitta vinklingar utanför det vanliga. Ge mig Belinda Olsson tillbaka! Det röstar jag för.

Ps. I veckans omröstning får vi välja på: Lars-Åke Lagrell, landshövding och fotbollspamp; Birgitta Olsson, mediaälskad radikalliberalfeminist; Göran Persson, hela Sveriges röda patriark samt Caroline Trapp, ordförande för landets i särklass dyraste minoritet.

Visst är entrism moraliskt tveksamt

Jag fick några kommentarer på mitt förra inlägg och alla är i sin tur värda att kommentera. För det första är jag väl ingen varm anhängare av entrism. (En politisk metod lanserat av fjärde internationalen - den trotskistiska - som gick ut på att radikala element skulle gå in i de etablerade masspartierna för arbetarklassen för att inifrån åstadkomma en radikalisering och maktövertagande.) Men har man organisationer med stor makt och stora resurser men med låg medlemsaktivitet borde det på sikt öka förekomsten av den typen av aktiviteter. Övertagandet i sig ser jag inte som något positivt men jag undrar om det inte kan väcka fler till ett försvar för organisationer och värderingar vi idag ser som självklara.

För det andra finns det ju, som jag också skrev, en moralisk aspekt på detta. Joakim Edhborg argumenterar stark för detta i sin kommentar. Jag har inga direkta invändningar mot hans resonemang. Jag tänker bara stillsamt att det inte ofta är de som beter sig etiskt riktigt och i linje med "goda normer" som faktiskt vinner. Vare sig i politik eller på andra platser i samhället.

Kan aktivism vara ett hot mot demokratin?

För många år sedan, jag törs inte ens räkna ut hur många, satt jag och min gode vän Stefan W på en krog på söder och planerade århundradets politiska kupp. Vi hade suttit på SSU-förbundet och jobbat med framtagandet av någon studiecirkel eller om det var planering av någon kurs, jag minns inte riktigt. Efteråt kände vi att vi var förtjänta av en öl och en bit mat och samtalet spann vidare längs snirkliga vägar. Till slut kom vi in på den fruktansvärt orättvisa fördelningen av propagandaresurser mellan den politiska vänstern och den politiska högern. Och plötsligt visste vi vad som skulle göras. I ett trollslag kunde vi kapa åt oss gigantiska ekonomiska resurser samtidigt som vi slog ett hårt slag mot högerns hjärta och hjärna. Vi hade bestämt oss för att kuppa Skattebetalarnas förening.

Jag minns hur det där ögonblicket då denna idé kläcktes kändes, det var ju så banalt men samtidigt genialt, genom lite långsam rekrytering till Skattebetalarna skulle vi kunna skrapa ihop en majoritet på deras årsmöte utan att någon anade något. Vi två idékläckare skulle plötsligt stå i ledningen för en förening med resurser så stora att det var svårt att förstå. Äntligen skulle Skattebetalarnas förening kunna bidra till en begåvad och sansad debatt om hur viktiga skatterna är för det moderna välfärdssamhället.

Vi gick hem från krogen fast beslutna att genomföra vår idé. Den rann som bekant ut i sanden.

Så i veckan dyker detta upp: DN - Nyheter - Politisk kupp mot Skattebetalarna. Vår idé var många långa år efteråt schanghajad av de knappast så demokratiska Sverigedemokraterna. Är det upprörande att så mörka krafter genom lite aktivism kan ta över en stark propagandamaskin? Jag vet inte om jag tycker det. Den lite försoffade förenings och folkrörelsedemokratin vi har i Sverige är oerhört känsligt för den här typen av kupper, det är oroande, men det är knappast upprörande att aktivister, av vilken ideologisk strömning som helst, försöker utnyttja det. Herregud, jag tänkte ju göra så själv.

Men finns det ett moraliskt dilemma i detta? Är det fel att ta över föreningar som andra startat och byggt upp. Agerar de som gör på detta viset som en slags politikens Gordon Gecko? (Filmen Wall Street, för er som missade denna referens till en av 80-talets intressantaste Hollywoodproduktioner) Eller är det måhända så att det bara är denna typ av yttre hot som på allvar kan få folk att engagera sig i ett avsomnat föreningsliv?

Rimligtvis så är det inte heller bara Skattebetalarnas förening som på sikt är hotat av denna typ av övertaganden. I alla våra folkrörelser droppar antalet besökare på de beslutande mötena. Hur svårt kan det egentligen vara att ta över

• Stockholmspartiet
• Folkpartiet i Östergötland
• Socialdemokratiska arbetarekommunen i Waxholm
• eller för all del Sverigedemokraterna själva?

Piece of cake, är vad jag tror, om man bara har orken. Men vem har det, egentligen?

Äntligen en ledarsida med kloka åsikter!

Uppmuntrad av alla i min omgivning som på ett eller annat sätt börjat publicera sig på webben kunde jag inte låta bli. Nu är jag här. Jag är bloggare - wow.

Jag tror att den här sidan kommer handla en hel del om politik, det är det jag jobbar med. Men jag hoppas också att den kommer handla om dykning, segling, trädgårdsskötsel och om livet efter 30 på ett mer generellt plan. Jag vet att man egentligen ska hålla sig till ett bestämt ämne för att bli framgångsrik som bloggare, men va fan, det finns så många framgångsrika så där vill jag inte vara. Jag vill vara exklusiv.

Jag är ingen kändis, min ambition att bli det är högst måttlig, men jag hoppas att du som hittat hit stannar en stund, skriver en kommentar, blir glad eller kanske rent av provocerad.