Kan aktivism vara ett hot mot demokratin?
För många år sedan, jag törs inte ens räkna ut hur många, satt jag och min gode vän Stefan W på en krog på söder och planerade århundradets politiska kupp. Vi hade suttit på SSU-förbundet och jobbat med framtagandet av någon studiecirkel eller om det var planering av någon kurs, jag minns inte riktigt. Efteråt kände vi att vi var förtjänta av en öl och en bit mat och samtalet spann vidare längs snirkliga vägar. Till slut kom vi in på den fruktansvärt orättvisa fördelningen av propagandaresurser mellan den politiska vänstern och den politiska högern. Och plötsligt visste vi vad som skulle göras. I ett trollslag kunde vi kapa åt oss gigantiska ekonomiska resurser samtidigt som vi slog ett hårt slag mot högerns hjärta och hjärna. Vi hade bestämt oss för att kuppa Skattebetalarnas förening.
Jag minns hur det där ögonblicket då denna idé kläcktes kändes, det var ju så banalt men samtidigt genialt, genom lite långsam rekrytering till Skattebetalarna skulle vi kunna skrapa ihop en majoritet på deras årsmöte utan att någon anade något. Vi två idékläckare skulle plötsligt stå i ledningen för en förening med resurser så stora att det var svårt att förstå. Äntligen skulle Skattebetalarnas förening kunna bidra till en begåvad och sansad debatt om hur viktiga skatterna är för det moderna välfärdssamhället.
Vi gick hem från krogen fast beslutna att genomföra vår idé. Den rann som bekant ut i sanden.
Så i veckan dyker detta upp: DN - Nyheter - Politisk kupp mot Skattebetalarna. Vår idé var många långa år efteråt schanghajad av de knappast så demokratiska Sverigedemokraterna. Är det upprörande att så mörka krafter genom lite aktivism kan ta över en stark propagandamaskin? Jag vet inte om jag tycker det. Den lite försoffade förenings och folkrörelsedemokratin vi har i Sverige är oerhört känsligt för den här typen av kupper, det är oroande, men det är knappast upprörande att aktivister, av vilken ideologisk strömning som helst, försöker utnyttja det. Herregud, jag tänkte ju göra så själv.
Men finns det ett moraliskt dilemma i detta? Är det fel att ta över föreningar som andra startat och byggt upp. Agerar de som gör på detta viset som en slags politikens Gordon Gecko? (Filmen Wall Street, för er som missade denna referens till en av 80-talets intressantaste Hollywoodproduktioner) Eller är det måhända så att det bara är denna typ av yttre hot som på allvar kan få folk att engagera sig i ett avsomnat föreningsliv?
Rimligtvis så är det inte heller bara Skattebetalarnas förening som på sikt är hotat av denna typ av övertaganden. I alla våra folkrörelser droppar antalet besökare på de beslutande mötena. Hur svårt kan det egentligen vara att ta över
Jag minns hur det där ögonblicket då denna idé kläcktes kändes, det var ju så banalt men samtidigt genialt, genom lite långsam rekrytering till Skattebetalarna skulle vi kunna skrapa ihop en majoritet på deras årsmöte utan att någon anade något. Vi två idékläckare skulle plötsligt stå i ledningen för en förening med resurser så stora att det var svårt att förstå. Äntligen skulle Skattebetalarnas förening kunna bidra till en begåvad och sansad debatt om hur viktiga skatterna är för det moderna välfärdssamhället.
Vi gick hem från krogen fast beslutna att genomföra vår idé. Den rann som bekant ut i sanden.
Så i veckan dyker detta upp: DN - Nyheter - Politisk kupp mot Skattebetalarna. Vår idé var många långa år efteråt schanghajad av de knappast så demokratiska Sverigedemokraterna. Är det upprörande att så mörka krafter genom lite aktivism kan ta över en stark propagandamaskin? Jag vet inte om jag tycker det. Den lite försoffade förenings och folkrörelsedemokratin vi har i Sverige är oerhört känsligt för den här typen av kupper, det är oroande, men det är knappast upprörande att aktivister, av vilken ideologisk strömning som helst, försöker utnyttja det. Herregud, jag tänkte ju göra så själv.
Men finns det ett moraliskt dilemma i detta? Är det fel att ta över föreningar som andra startat och byggt upp. Agerar de som gör på detta viset som en slags politikens Gordon Gecko? (Filmen Wall Street, för er som missade denna referens till en av 80-talets intressantaste Hollywoodproduktioner) Eller är det måhända så att det bara är denna typ av yttre hot som på allvar kan få folk att engagera sig i ett avsomnat föreningsliv?
Rimligtvis så är det inte heller bara Skattebetalarnas förening som på sikt är hotat av denna typ av övertaganden. I alla våra folkrörelser droppar antalet besökare på de beslutande mötena. Hur svårt kan det egentligen vara att ta över
- Stockholmspartiet
- Folkpartiet i Östergötland
- Socialdemokratiska arbetarekommunen i Waxholm
- eller för all del Sverigedemokraterna själva?
Piece of cake, är vad jag tror, om man bara har orken. Men vem har det, egentligen?
posted by Magnus at
17:26
