I brist på bröd
Statsvetaren Tommy Möller skriver på dagens DN-debatt en betraktelse över Gustaf V förhållande till framför allt socialdemokratiska ministärer och med tesen att V-Gurra var en samlande kraft för demokratin. I rättvisans namn tycker jag man ska tillägga att Möllers debattartikel lutar sig kraftigt på Stig Hadenius biografi som utkommer idag.
Jag ska läsa Hadenius biografi innan jag eventuellt kommer med några synpunkter på den historiska skildringen, istället tänkte jag ägna mig lite åt de nutida parallellerna.
Den i dag så genompragmatiska socialdemokratin har ett svårt förhållande till kungamakten. Å ena sidan anser de flesta att det är orimligt att ett ämbete som statschef ärvs och inte väljs. Det är ett direkt avsteg från alla normala sunda demokratiska principer. Å andra sidan åtnjuter kungamakten ett stort folkligt stöd och få, för att säga ingen, socialdemokratisk ledning är beredd att riskera makten för en så i praktiken liten symbolfråga.
Hållningen kan i efterhand te sig självklar men jag tror den har varit olycklig för vår nutida demokrati. Jag tror att ett system med en politiskt aktiv statschef kan vara mycket nyttig i en demokrati. Där regeringschefen, statsministern, ska vara inne i det dagliga förvaltandet av nationen Sverige, kan en statschef med folkligt mandat vara samlande i tider av kris, oavsett om det är nationella trauman eller regeringskriser.
Om man ser på hur Tsunamikatastrofen påverkade det politiska livet i Sverige så ser man också att statschefens samlande roll är viktig. Statsministern är inte en nationell symbol på samma vis som kungen och kommer aldrig att bli det. Statsministern hade det praktiska ansvaret för regeringens handhavande av katastrofen och när man är mitt i ett sådant arbete är man kanske inte rätta personen att samla och ge tröst. Kungen stod utanför, hans enda roll vara att kanalisera den sorg och smärta folket kände. Det gjorde han bra.
Men jag är republikan. Jag är inte nöjd med att statschefen ärver sitt ämbete och jag är inte nöjd med kompromissen att vi har en halvhalt statschef utan befogenheter på den politiska arenan. Jag vill ha en president, nu! Men om mitt parti är helt oförmögna att våga vara republikaner vill jag att vi ska ha en förnyad diskussion om statschefens roll åtminstone.
I brist på bröd får man äta limpa.
Ps. En argare republikan än jag, Leo, kommenterar Tommy Möllers artikel idag. Kul läsning.
Jag ska läsa Hadenius biografi innan jag eventuellt kommer med några synpunkter på den historiska skildringen, istället tänkte jag ägna mig lite åt de nutida parallellerna.
Den i dag så genompragmatiska socialdemokratin har ett svårt förhållande till kungamakten. Å ena sidan anser de flesta att det är orimligt att ett ämbete som statschef ärvs och inte väljs. Det är ett direkt avsteg från alla normala sunda demokratiska principer. Å andra sidan åtnjuter kungamakten ett stort folkligt stöd och få, för att säga ingen, socialdemokratisk ledning är beredd att riskera makten för en så i praktiken liten symbolfråga.
Hållningen kan i efterhand te sig självklar men jag tror den har varit olycklig för vår nutida demokrati. Jag tror att ett system med en politiskt aktiv statschef kan vara mycket nyttig i en demokrati. Där regeringschefen, statsministern, ska vara inne i det dagliga förvaltandet av nationen Sverige, kan en statschef med folkligt mandat vara samlande i tider av kris, oavsett om det är nationella trauman eller regeringskriser.
Om man ser på hur Tsunamikatastrofen påverkade det politiska livet i Sverige så ser man också att statschefens samlande roll är viktig. Statsministern är inte en nationell symbol på samma vis som kungen och kommer aldrig att bli det. Statsministern hade det praktiska ansvaret för regeringens handhavande av katastrofen och när man är mitt i ett sådant arbete är man kanske inte rätta personen att samla och ge tröst. Kungen stod utanför, hans enda roll vara att kanalisera den sorg och smärta folket kände. Det gjorde han bra.
Men jag är republikan. Jag är inte nöjd med att statschefen ärver sitt ämbete och jag är inte nöjd med kompromissen att vi har en halvhalt statschef utan befogenheter på den politiska arenan. Jag vill ha en president, nu! Men om mitt parti är helt oförmögna att våga vara republikaner vill jag att vi ska ha en förnyad diskussion om statschefens roll åtminstone.
I brist på bröd får man äta limpa.
Ps. En argare republikan än jag, Leo, kommenterar Tommy Möllers artikel idag. Kul läsning.
posted by Magnus at
10:10
