Svårt att diskutera jämställdhet

Jag diskuterar bara jämställdhet och könsroller, nästan uteslutande, efter ett par öl. Vanligtvis och med omdömet helt intakt så undviker jag ämnet, jag vet att oavsett vad jag säger så blir det fel. Jag är man i ett samhälle som domineras av män och så fort jag öppnar munnen så är det förtryckarens röst som hörs.

Försöker jag mig på att diskutera könsroller måste jag omedelbart redogöra för hur fruktansvärt ojämställt mitt eget förhållande är. Det är det, låt oss inte sticka under stol med det. Kanske ser rollfördelningen lite annorlunda ut än man normalt tänker sig ett heterosexuellt förhållande, men vi separerar arbetsuppgifter och jag gör då verkligen inte mest hemma. I en diskussion där jag deltar har jag aldrig varit med om att den lyft till att handla om strategier för hur man bryter könsrollsmönster. Diskussionen brukar tystna efter att jag medgett mina synder, sedan är jag ointressant.

Dessutom är jag ju en så mycket större syndare än att bara vara ojämställd i hemmet. Jag är till exempel med i ett sällskap där bara män är medlemmar. Det spelar liksom ingen roll att nästan alla mina kvinnliga bekanta är med i sällskap där bara kvinnor är tillåtna. Deras föreningar är redskap för befrielsen, min för förtrycket.

Jag brukar försöka invända att jag bland annat tycker det är skönt att vara med i ett sällskap för män därför att det är skönt att slippa spelet mellan könen, en liten vrå i tillvaron där jag kan spela och sjunga, titta på teater och lyssna på musik bara för att jag tycker det är roligt och för att det verkligen är en egen vrå i tillvaron. Mina kloka och radikala vänninor tror inte ett smack på det. De är övertygade om att jag knyter kontakter, bygger nätverk och stärker min position i manssamhället. Dessutom brukar en del bli förbannade för att de inte får tillgång till ett så spännade kulturutbud. Den sista invändningen tycker jag är rimligare än den första, men jag kan inte bevisa att jag inte knyter kontakter för min vinnings skull, sånt går inte att bevisa.

Idag när jag surfade runt på jakt efter något roligt att läsa träffade jag på en fantastisk ledarkrönika av Åsa Petersen. Hon beskriver ett samtal hon och en väninna har om hur det känns att vara kvinna i ett manssamhälle.

Nej, manssamhället känns och bränns på ett betydligt mer personligt plan. Detta att bli sedd som kvinna och inte som människa, detta att ständigt vara den andra och den underordnade – det sätter sig på självkänslan. Räcker jag? Duger jag? Skulle jag inte kunna vara på något annat sätt, lite mer – hmm – kvinnlig?

Ibland önskar jag att jag klarade av att förmedla hur det är att vara man i ett manssamhälle. Jag menar inte på något sätt att det skulle vara synd om mig. Men ett samhälle som är så könsfixerat som vårt lägger en förväntans börda också på männen. Frågan som Åsa ställer tror jag - dessvärre - är djupt mänsklig. Räcker jag? Duger jag? Skulle jag inte kunna vara på något sätt, lite mer - hmm - manlig? Gärna lite attraktivare, inte fullt så fet - det är verkligen dags att börja springa - mer framgångsrik måste jag bli, självständig, rik, rikare, stenrik.

Samhället är ett ekorrhjul, vi springer utan att se vilka vi möter, vi parar oss, vi springer, vi kivas om bästa platsen vid matskålen, vi springer, vi dör. Ur förtvivlans djup bubblar frågan: Skulle jag inte kunna vara på något sätt, lite mer - hmm - mänsklig?