Som en mal till elden

Jag har bestämt mig för vad jag tycker sämst om i den sorgerliga Billströmaffären. Nalin Pekgul. Jag har följt Pekguls karriär från den fantastiska läxläsningsverksamheten i Tensta till den alltid lika konfliktbenägna kvinnoförbundsordföranden. Kanske är jag ensam om att ha tröttnat på att höra alla dessa anklagelser mot partikamrater som hotar och skräms, uttalar sig rasistiskt och försöker stoppa Pekguls och hennes vänners karriär. Men om det är så illa som Pekgul påstår, då är det väl dags att bli konkret. Vad består de dolda hoten av? Vem uttalar dem? Ska man anklaga ska man ha bevis!

Att ordföranden i Kvinnoförbundet ger sig in i en lokal politisk angelägenhet är anmärkningsvärt. Men jag tror det är så att Pekgul dras till personkonflikter likt en nattfjäril till en strålkastare. Det är inget fel med det, men när argumentationen alltid bygger på obevisade angrepp och insinuationer som är omöjliga att försvara sig mot så lackar åtminstone jag ur.

Om Sverige har en drottning av negative campaigning så är det Nalin Pekgul.

Ps. Jag förstår att detta inlägg kan ses som ett bevis på att jag är en maktfullkomlig, rasistisk manschauvinist. Själv ser jag det inte så, jag menar nämligen att det är fullt rimligt att kritisera alla, oavsett grupptillhörighet, i en demokrati.