I prylarnas rike blir alla lyckliga

På lunchen idag gick jag förbi den fantastiska modellbutiken snett emot jobbet. För en vecka sedan hade jag gått förbi och tagit en katalog som presenterade radiostyrda bilar, båtar, flygplan och helikoptrar. Jag förälskade mig i en liten gul helikopter som man gott kunde flyga med inomhus. Den var jätteliten och jättesöt. Å JÄTTEHÄFTIG.

Tre å ett halvt tusen. Var får jag tag i tre å ett halvt tusen som inte min fru vet om? Plus två tusen som jag behöver för att köpa simulatorn. Man behöver en simulator för att lära sig flyga helikoptern innan man försöker med den riktiga. Jag förbereder argumentationen med Stina. I rimlighetens namn förlorar jag. Vilken vettig människa lägger ner fem å ett halvt tusen på att köpa en helikopter och en helikoptersimulator utan att vara säker på att man kan köra den?

Framför mig på skrivbordet ligger en tjuga. Det är ungefär det jag har att köpa onödiga prylar för efter att jag köpte cykel i måndags. Det saknas alltså femtusenfyrahundraåttio kronor. Jag kommer aldrig bli ägare av en gul liten söt jättehäftig helikopter. Mitt liv är meningslöst.

Då slår det mig att jag i alla fall köpte en liten cykeldator till min nya coola häftiga cykel (som säkert snart blir stulen). Datorn är kul. Jag vet numera att det cykelvägen är nio kilometer och sextio meter hemifrån till jobbet. På tisdagen cyklade jag denna sträcka på 28 minuter, idag på 25 minuter. Det blir bättre!

Kondition i all ära, men någon gul, supercool, liten å jättehäftig radiostyrd helikopter är den ju inte.