Misshandlade ledare

Det finns meningar som ibland hänger sig kvar i huvudet på ett retfullt sätt. Som en skiva som hakat upp sig, som ett eko som inte vill dö ut. I början av denna vecka inleder Johan Hakelius sin krönika i Aftonbladet med:

Något av det viktigaste vi gör är att bestämma vilka det är synd om.

Jag retar mig på den meningen därför att den är så cynisk. Samtidigt innehåller den ett viktigt spår av samhällskritik som jag inte bara vill springa förbi. Vårt kollektiva medlidande och vår sympati riktar sig ibland åt vansinniga håll. Istället för att se orättvisor och grymheter i världen runt omkring oss riktas våra insatser mot företeelser som apan Ola eller den mordhotade kaninen Toby.

Men hur mediehajpade just den här typen av märkliga solidaritetsföreteelser än är så är det svårt att skratta rått åt dom. Det visar kanske på att vi i det moderna välfärdsamhället upplever oss ha tid och råd att snöa in på oväsentligheter. Och det finns trots allt inte minsta ont i att försöka rädda en schimpans eller kanin.

Att manipulera fram den typen av missriktade opinioner är däremot ofta lika cyniskt som Johan Hakelius krönikor brukar vara. Jag blev överlycklig när Mats Svegfors, dåvarande chefredaktör på Svenska Dagbladet, vägrade publicera pg-numret till insamlingen för apan Ola, utan istället valde att publicera en lista på pg-nummer till insamlingsorganisationer som dagligen räddar människor.

Men vilka ska vi egentligen tycka synd om den här helgen? Erik Slottner, den avsatte KDU-ordföranden är en kandidat som lanserats både av media och på den här bloggen. En öppet homosexuell ung kristdemokrat som tar strid för värderingar som främjar tolerans och som blir avsatt av mörka högerkrafter är det väl synd om? Nej, jag tycker faktiskt inte riktigt det. Erik Slottner valde att kandidera till ungdomsförbundsordförande i ett, när det gäller tolerans mot avvikande, mycket snålt parti. Han gav sig in i leken, drev sin linje och förlorade. Det är inte särskilt förvånande, men det är heller inte synd om honom. Det är faktiskt inte synd om de som förlorar i demokratiska val.

Men Annika Billström, henne är det väl i alla fall synd om? I Ekots lördagsintervju framträder ett finansborgarråd i Stockholm som uppenbarligen också är ifrågasatt av sina egna. Men även om det är olyckligt ur partistrategisk synvinkel och även om det är svårt att se några stora politiska skiljelinjer mellan henne och hennes kritiker så är det inte synd om Annika Billström. I en demokrati måste man ha rätt att ifrågasätta sina ledare, även under deras mandatperiod. Ingen bör få växa sig så stor så att han tror sig oersättlig.

Än så länge har dessutom bara Annikas story hörts i media, jag blir mer och mer nyfiken på att höra från de som anklagas för att försinka beslut, hota och ta sig fram med manliga härskartekniker. Det är ju uppenbart att Annika Billström tycker att denna debatt ska föras i media, är det då inte dags att den blir lite mer allsidig?

Det finns uppenbarligen en sida i denna konflikt som är helt ohörd, jag börjar känna att det är synd om dem.