Ny såpa: Bloggarna
Scen 1: En kvällstidningsredaktion i mörker. Över några skrivbord lyser lampor. Datorerna surrar. En vägg lyses upp av ett blekt gråblått ljus från en dataskärm.
Kameran glider genom lokalen, man ser den mycket unga reporten bläddra igenom sin Gucci-väska, hon plockar upp ett papper, nej en plåtbit ur väskan, vänder sig mot datorn och skriver. En annan ung reporter sätter sig ner framför sin dator, han har just varit på fest, men den var tråkig så han gick upp för att sätta sig att skriva.
Kameran fortsätter till en del av lokalen där det ligger travar med kulturtidskrifter, de flesta olästa, där sitter en medelålders man fullt upptagen med att skriva långa djuplodande dagboksanteckningar.
Här kommer presentationstexten inzoomandes:
Scen 2: Kameran glider så där snyggt, som i Vita Huset ut genom fönstret, panorerar över Stockholm och in genom ett annat fönster. Där sitter en sliten mamma framför sin dator och chattar på MsN samtidigt som hon i den andra handen håller en glad och uppspelt tvååring. Kamrean glider ut igen och in i ett lite stökigt arbetsrum. Utanför arbetsrummet pågår fotografering till sköna hem. I arbetsrummet sitter en reporeter i övre medelåldern och ser frustrerad ut. Det är uppenbart att hon har svårt att förstå vad hon håller på med.
Scen 3: Som i den coola teveserien 24 får vi nu fem inklippta bilder på huvudpersonerna Ebba, PM, Per, Linda och Cecilia. De har ingen fysisk kontakt med varandra men vi får deras tankar upplästa med karaktärenas egna röster. Som i ett sammelsurium kommer replikerna:
Scen 4: Utanför Expressens redaktion sitter en helt vanlig snart medelålders man. Han vänder sig till kameran, tittar rakt in i linsen och frågar: Vore det inte roligare om de som med hjälp av så stora resurser kan nå en jättepublik var lite mindre intresserade av sig själva och kanske rent av tog del av allt det som gjort bloggandet så populärt?
Epilog: Pilotavsnittet av The bloggers fick aldrig några efterföljare. Efter sex veckor lades projektet ned. Det hade en negativ inverkan på Expressens läsare, marknadsandelar tappades, vinsten för Bonniers sjönk. Idag har PM en egen blogg som han sköter själv och där han länkar till andra bloggare och svarar på kommentarer, Ebba gick ihop med några andra tjejer kring Stureplan och startade en kul blogg om Mikael Bindefeldts väskor, eller nått. Linda och Cecilia fortsatte skriva krönikor. Per öppnade en kulturtidskrift och har han inte slutat läsa så sitter han där än.
Kameran glider genom lokalen, man ser den mycket unga reporten bläddra igenom sin Gucci-väska, hon plockar upp ett papper, nej en plåtbit ur väskan, vänder sig mot datorn och skriver. En annan ung reporter sätter sig ner framför sin dator, han har just varit på fest, men den var tråkig så han gick upp för att sätta sig att skriva.
Kameran fortsätter till en del av lokalen där det ligger travar med kulturtidskrifter, de flesta olästa, där sitter en medelålders man fullt upptagen med att skriva långa djuplodande dagboksanteckningar.
Här kommer presentationstexten inzoomandes:
Expressen proudly presents
The bloggers
Scen 2: Kameran glider så där snyggt, som i Vita Huset ut genom fönstret, panorerar över Stockholm och in genom ett annat fönster. Där sitter en sliten mamma framför sin dator och chattar på MsN samtidigt som hon i den andra handen håller en glad och uppspelt tvååring. Kamrean glider ut igen och in i ett lite stökigt arbetsrum. Utanför arbetsrummet pågår fotografering till sköna hem. I arbetsrummet sitter en reporeter i övre medelåldern och ser frustrerad ut. Det är uppenbart att hon har svårt att förstå vad hon håller på med.
Scen 3: Som i den coola teveserien 24 får vi nu fem inklippta bilder på huvudpersonerna Ebba, PM, Per, Linda och Cecilia. De har ingen fysisk kontakt med varandra men vi får deras tankar upplästa med karaktärenas egna röster. Som i ett sammelsurium kommer replikerna:
Per: Dålig frukost, dålig recention. Journalistik kan allvarligt skada sina utövares psykiska hälsa.
Cecilia: Jag vill inte vara i tiden, är det verkligen bra att vara i tiden? Är det riktigt ödmjukt? Jag vill vara ödmjuk. Dom tvingar mig att sitta här, cheferna och tidsandan alltså.
Ebba: En inbjudan i plåt, till SJ, nej det är verkligen inte i tiden. Knappast hippt. Men det är ju Bindefeldt, men nej jag tror inte det.
Linda: Det bästa med att bo i en förort är att man inte får så många Bindefeldtsinbjudningar, å att man får vara ifred å att man kan titta på Tilde de Paula utan att skämmas
PM: Jag vill egentligen inte vara ledarskribent. jag vill vara sjökapten. Jag vill vara på en båt där det är begränsad sikt, regn och sydlig vind.
Ebba: Jag vill också vara så där kul å säga att jag vill vara båtkapten fast det vill jag egentligen inte, jag vill ha en ny Gucciväska.
Linda: Hur hinner du med att vara på sjön också PM, du har ju så mycket annat att ta hand om, barn och krokodiler och sånt.
Per: Jag behöver inte vara kapten på en båt. Det regnar överallt där jag är ändå. Särskilt om Pelle Wendel är med. Som kulturredaktör får man aldrig ha roligt
PM: Jag hinner inte heller med att ha roligt, men min pappa hade det värre och han hade det inte så kul han heller.
Cecilia: Jag har inte heller kul, ingen Gucciväska har jag heller och det var länge sen jag åkte båt. Det var länge sen jag skrev nått på bloggen också.
Scen 4: Utanför Expressens redaktion sitter en helt vanlig snart medelålders man. Han vänder sig till kameran, tittar rakt in i linsen och frågar: Vore det inte roligare om de som med hjälp av så stora resurser kan nå en jättepublik var lite mindre intresserade av sig själva och kanske rent av tog del av allt det som gjort bloggandet så populärt?
Epilog: Pilotavsnittet av The bloggers fick aldrig några efterföljare. Efter sex veckor lades projektet ned. Det hade en negativ inverkan på Expressens läsare, marknadsandelar tappades, vinsten för Bonniers sjönk. Idag har PM en egen blogg som han sköter själv och där han länkar till andra bloggare och svarar på kommentarer, Ebba gick ihop med några andra tjejer kring Stureplan och startade en kul blogg om Mikael Bindefeldts väskor, eller nått. Linda och Cecilia fortsatte skriva krönikor. Per öppnade en kulturtidskrift och har han inte slutat läsa så sitter han där än.
posted by Magnus at
16:41
