NAIRU och varför arbetslösheten är hög

Jag började jobba ordentligt med arbetsmarknadspolitik efter valet 1994. Jag blev då anställd som biträdande borgarrådssekreterare i Stockholms stadshus med ansvar för arbetsmarknads och integrationspolitik. De första fyra åren av 90-talet hade arbetslösheten skenat, jag kom själv direkt från arbetslöshet till jobbet i stadshuset.

Den dåvarande ledningen i Stadhuset med Mats Hulth i spetsen hade en vision om att vi i Stockholm skulle kunna göra skillnad genom lokala arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Så här i efterhand så tror jag att ganska mycket av de pengar som lades ner på dessa arbetmarknadsprogram var pengar i sjön. Några projekt var bättre än andra, men det mesta förslog inte.

Jag försökte lära mig mer om arbetsmarknadspolitikens mekanismer medan jag jobbade där och gick på en hel del seminarium. På modet var att diskutera förhållandet mellan inflation och arbetslöshet särskilt med betoning på det lilla begreppet NAIRU (Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment) och på vilken nivå den ligger i Sverige. Jag hade inte när jag lärt mig detta uttryck förstått det nästan omöjliga i att bedriva en framgångsrik arbetsmarknadspolitik med en stenhård inflationsbekämpning.

Idag påminner Dan Josefsson om åren och politiken på 90-talet som skapade den arbetslöshet vi fortfarande dras med. Det är läsvärt, inte minst för att det är viktigt för socialdemokratin att ta ställning till frågan om vad som kommer först - folkets rätt till arbete eller låg inflation.